2010 - ett märkvärdigt och speciellt år

2010 går mot sitt slut. Jag och Florence slappar. De sista julgästerna åkte i förrgår och det är alldeles tyst. Inget Ukulelespelande, inga högljudda sällskapsspelsdrabbningar, inga barn.

För inte så länge sedan sa Maggs att nu är snart det här skitåret över för din del. Och det är det. Men jag tänker inte på det som ett skitår. Det har varit långt och rymt en massa konstiga saker som jag inte var förberedd på. Det har varit tufft och omfattat ögonblick av uppgivenhet. Men det har också varit roligt. Emellan allt det där tunga och krävande, har jag haft roligt. Jag har jag lärt mig en massa och har träffat nya intressanta människor. Och jag har nästan inte oroat mig alls. Varken för mig själv eller mina barn. Fast Florence har jag nog bekymrat mig för ibland. För att han har fått dra ett tungt lass, för att han inte haft så många att prata med om det skulle behövas. Och så blev jag ju rädd den där gången han satte i halsen. Och den där natten han trillade ur sängen! Fast det kanske inte var i år... Kära nån vad tiden går fort!!

Så här, de sista timmarna av året vill jag skicka varma, tacksamma tankar till alla er som hört av er och hållit mitt mod uppe under prövningarna. Ni har ingen aning om hur mycket dessa era mail, sms, kort, brev och kommentarer på bloggen har betytt för mig. I de mörkaste stunderna gjorde de all skillnad. Höll mig under hakan när jag plaskade runt i svarta pölar. I O U. All omsorg har varit ovärderlig.

Idag var det lite mildare i luften. Jag tvingade upp uterumsdörren genom snön för första gången på i alla fall en månad. Och så stolpade jag ut. Jag sjönk ner till knäna i snö men ville ju ta det där fotot, årets sista. Så här ser Bättringsvägen (förbi poolen) ut idag. Det som ser ut som ett litet släpmärke i snön är spår efter takdropp. Genom porten kan man se Florence som är ute och saltar. Halkan är förrädisk...


Jag är på bättringsvägen. Jag är glad och mår bra. Och jag är mycket tacksam. För all högteknologisk vård, för omhändertagandet vid alla sjukhus- och labbesök, för hur Aja och Florence tagit hand om mig när jag inte dugt till det själv och för att jag har er, familj och goda vänner. Alla tillönskas härmed ett harmoniskt GOTT NYTT ÅR, fullt av kärlek och värme.

Frid och fröjd !

Tulpaner från Vildingarnas Land (Malaysia, och mina favoritvildingar där) lämnades av en liten tomtenissa på vår förstutrapp dagen före julafton. Bilden gör dem inte rättvisa. De var MAFFIGA.

Den 23:e december fick jag min sista strålning. Hela strålningsperioden låg i november/december och sammanföll med de värsta vinterdagarna och -vägarna i kvinnaminne (mitt). Dagen före julafton var en av de tuffaste dagarna. Skyffel i bilen, liksom filt och varm choklad, långkalsonger på, dubbla mössor och vantar följde med för säkerhets skull. Men också den dagen gick det bra. Jag fastnade ingen stans. Lilljäntan följde med till sjukhuset och fick se hur det går till när sådana som jag behandlas.

Och sen hade jag behandlats färdigt! Det känns fortfarande, så här en vecka senare, lite overkligt. Jag som liksom varit fjättrad till lab och olika sjukhusavdelningar. Men det blir ju en del uppföljningsbesök och provtagningar framöver.

Nu var det i a f jul och här skulle det firas. T o m storsonen hade tagit sig hem från Spanien. Det gjorde mig mycket glad.



Och sen drällde det in nära och kära. När vi var som flest var vi 14 personer som alla sov i Mâcken. Folk kom från Göteborg, Stockholm och - som sagt var - Barcelona. För att inte tala om alla kära skåningar.

Jag hade skaffat förutsättningar för gemensamt musicerande under devisen ALLA BORDE HA EN UKKE, och julklapparna bestod alltså till stor del av små hawaiigitarrer. Det är lite svårt att spela de där stränginstrumenten med bibehållen värdighet, men vi lyckades jättebra. Jag var mycket nöjd med ukke-orkestern. Eftersom instrumenten var nya och strängarna otänjda tog det ett par dygn av ständig stämning (lilljäntan och storsonen fixade) innan det började låta hyfsat. Men då drog vi av flera gamla slagdängor på tre ackord.



Så här såg det ut under stämningsarbetet. Några ukkar skruvades det på medan andra fick vila. Det här är alltså inte alla...

Annars blev julen härligt normal. Trångt och stökigt, madrasser både här och där, Karl Bertil Johnssons jul på TV, traditionellt telefonsamtal med Svenne Byx, Skypesnack med Kuala Lumpur, massor av mat och så sällskapsspel. Precis som vanligt! Jag fick många fina hälsningar på sms och mail och vanliga julkort kom det ju också. På ett av dem hade Katräng Med Gäng skickat följande L´Oréalhälsning:

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR
(Because you´re worth it!)

Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig...?

Sedan lite drygt två veckor ligger jag dagligen på den här britsen


och blir bestrålad. Hittills har det varit väldigt lätt, jämförelsevis. Lite, lite ont ibland och så är jag trött emellanåt. Men eftersom jag fått två doser idag (en på morgonen och en på kvällen)har jag faktiskt gjort mer än hälften av mina sejourer i det högteknologiska rummet. Jag ligger där och andas som jag har lärt mig, med armarna upp längs med öronen och en sandsäck på händerna för att jag ska ligga helt still, och likadant varje gång...

Jag har dessutom börjat arbeta lite! I måndags gjorde jag min första fjärdedelsdag och fick börja dagen med möte i konstföreningen! Jättekul att prata konst igen. Sen var det väldigt roligt att vara tillbaka bland arbetskamraterna. Men utmattande. Jag stöp i säng.

... och Dina !

Jag glömde ju en av de viktigaste läsupplevelserna på sistone - Danis tips: DINAS BOK av Herbjörg Wassmo. Ett myckt annorlunda kvinnoporträtt. Starkt och omskakande.

Idag har jag fått min 5:e stråldos på SUS-UMAS. Det betyder att första veckan av 5 är avklarad. 20 % !

Läst och begrundat

Den 18 september skrev jag här på bloggen om lästa böcker. Det känns som en evighet sen. De hyfsat bra stunderna fortsatte jag ju att läsa och nu, när jag varit utan cellgifter i snart en månad, läser jag nästan lika mycket som vanligt. Dessa böcker har jag läst sedan sist:

EN LITEN HATTAFFÄR PÅ HÖRNET av Marita Conlon McKenna (jag hade börjat lästa den när jag "recenserade" senast). Njaeääää. Hoppa över den.

Två böcker som jag själv hoppat över (efter att ha påbörjat) är Marie Hermansons MANNEN UNDER TRAPPAN. Skrämde halvt slag på mig, vågade inte fortsätta (jag mådde nog riktigt cellgiftsdåligt också...). Hermanson är enl stoooor artikel i tidningen Spralls favorit. Jag måste fråga henne om jag ska våga fortsätta läsa nu när jag mår bättre...
....och SEKONDEN av Per Olov Enquist. Han är en av mina idoler. Och jag hade sparat boken med berättelsen om den fuskande släggkastaren som en tröstkaramell. Men det blev alldeles för svårt. Jag förstod verkligen inte de politiska aspekterna på idrotten som bokens jag avhandlar med östtyska vänner. Den får tas fram senare för att ges en chans till. ALLT ANNAT som P-O-E skrivit är ju bra!

DE OMÄNSKLIGA av Torbjörn Nilsson. Ruskigt bra. Med betoning på ruskigt. Den berättar den sanna historien om unga svenska karriärpolitiker och spindoctors som har ett eget regelverk och som verkar vara beredda att göra fel-fel saker. Själv kände jag: Tack och lov att mina ungar aldrig varit engagerade i något politisk ungdomsförbund! Och det är ju hemskt. En väckarklockebok. Behövs. Läs den!

För länge sen köpte jag på en biblioteksrensning Björn Fontanders FLYKTEN ÖVER KÖLEN. Jag visste väldigt lite om hur det varit med flyktingströmmen från Norge när tyskarna invaderade landet i april 1940, och tyckte jag behövde lära mig. Inte så roligt språk, kanske, och lite taffliga kapitelrubriker, men himla intressant. Om hur Sverige agerade, vilka kontakter som fanns med den norska exilregeringen i England, vilka grupper det var som flydde och om alla dem som förfrös kroppsdelar under den vanskliga vandringen över gränsen. Många förlorade faktiskt livet också. Bara i Jokkmokks landsfiskalsdistrikt räknade man till 26 döda flyktingar. Någon drunknad, någon skjuten, men de flesta ihjälfrusna. I den här boken får de som minns komma till tals.

Det var säkert 15 år sedan jag läste något av JOHN LE CARRÉ. Nu var det dags. Jag valde Den gode tolken. Och blev - precis som alltid med J-L-C - fängslad. Här handlar det om planer på militärkupp i Kongo. Jättespännande. Och med en vinkling som handlar om att ha fötterna i två kulturer. Klart läsvärd.

Till Frankrike hade jag tagit med Buthler&Öhrlunds MORD.net. Jag höll på att ge upp efter ett 50-tal sidor, språket är inget vidare. I bland tycker jag att det är så ojämnt att jag undrar om herrarna skrivit olika kapitel. Men historien vann i a f i längden. Ploten är jättespännande ( modell Främlingar-på-tåg-av Christie, som Florence så riktigt påpekade) och de sista 200 sidorna ville jag verkligen inte släppa boken.

KAJSA INGEMARSSON hade jag inte läst något av, när jag nu tog fram DEN RYSKE VÄNNEN. Hon kan hon, K-I! Det är hur bra som helst. En spionhistoria med en rätt desillusionerad medelålders svensk diplomat i centrum. Jag vill läsa mer av K-I!

Just nu befinner jag mig mitt i Keplers HYPNOTISÖREN. Den är också svår att lägga ifrån sig. Den följer med till strålningsenheten varje dag, där jag läser i väntrummet.

Stolleprov

Julmarknad i Ivla skulle det bli. Under ett år hade Aja och jag stickat och virkat och nu skulle härligheten finna avsättning. Framgångarna uteblev, kan man säga. Vi sålde mycket mindre än vad vi tänkt, men vi hade det trevligt. Vi hade fått en egen liten ståndplats i stallet (vad kan vara mer juligt?!) och runt om lös marshaller och luktade det granris och ätbara saker. Glögg lär det visst också ha funnits, men den missade jag - jag med mitt numera suveräna luktorgan!

I likadana mössor "torggummade" vi i a f, jag, Aja och Laura. Lauras föräldrar fanns där och Maggan som kom med jättefina kransar och mossa - vilket by the way höjde vår omsättning med 1/5... Maggan hade dessutom med sig pumpasoppa i termos som värmde gott. För det var ganska kallt. Och regnigt.


Minsta torggumman Laura i vårt hörn i stallet


En närbild av bordet visar de fina händerna som Ruter Dam och hennes "gunman" försett oss med. Dessutom står LG:s lykta där.


Ingången till stallet.


Aja talar för varan.

Marknaden höll öppet kl 14-18. Tjugo över 18 hade vi effektivt råddat undan och packat ner. Laura med familj hade gett sig av mot Götet och vi andra tog oss till vandrarhemmet i Södra Ljunga (rekommenderas, vi har bott där förut. Det är enkelt rent, snyggt och välfungerande. Varmt var det också i huset som är en gammal prästgård. Ligger bredvid museet över traktens son och gymnastikens fader: P H Ling.) På vandrarhemmet åt vi Ajas medhavda mat och sen gick vi och la oss vid 20-snåret. Utmattade. Florence sa inget (åtminstone inte högt) om ekonomiskt fiasko. Men jag tyckte att denne min chaufför, handyman, råddare och vantsherpa muttrade något om "stolleprov" innan han somnade...

Nästa morgon körde vi mot Skåne tidigt. Jag skulle hem för att få min första strålningsdos. Med oss från marknaden hade vi julkärve, rågmjöl, knäck (!), pralinvinst från chokladhjulet, fina Maggankransar och mossa. Och många, många vantar...

Å vilket party!

Lördagen innebar slutföreställning för kören. Framgången har varit total. 12 av 15 föreställningar har varit slutsålda. Resterande 3 välfyllda.

Jag anlände till scenen för sent för att kunna vara med om champagnen och presentöverlämningarna, men det låg en varm, matt känsla över scengården framför Huset. Många hade gråtit, alla var rosiga. Nu var det roliga över. Och nu ska Eva inte leda oss längre. Konstig tanke. Och därav alla rödkantade ögon.

Men straxt byttes stämningen till uppsluppen förväntan när vi alla drog iväg på charter (gul buss) till Vellinge. Det var bubblor på bussen, sång till busschauffören, trevliga reseledare och allmänt glatt.

Och så fortsatte kvällen. Karin med familj bjöd på fantastisk fest.K fyllde 50 och därför denna kombinerade avslutnings-/mittlivsfest. Själv hade jag inte varit på fest på 6 månader och njöt i fulla drag av att sitta där omgiven av alla dessa häftiga människor. Det blev franska chansoner med Kiki (stämning!), en fantastisk scandormaguide som ledde nyskriven hyllningssång och faktiskt en handfull halvnakna karlar (hur ska vi kunna ta tillvara DEN talangen i kören?!). Häftigast var dock när 50-åringen rev av en rårockig musikalisk livsbejakning - en sort hypermodern tuff-brud-i-lyxförpackning. Det kändes inspirerande och stimulerande också för oss som passerat 50 för ett bra tag sen...

Av älskad konstnärlig ledare fick vi sen en gruppbild att bära med oss genom livet. Det känns väldigt bra att vara med i det gänget kan jag säga: Eva, alla sjungande goingar, spelande dito, tidigare regissörer, Pippi, Ronja, Darwin, MJ och Hasseåtage bara för stt nämna några. Och sen fick vi Hängkorv. Isterband. Hemmagjord, kärleksstoppad, hängde den där i trädgården medan Erik Johanssons Kött- och Fläskaffär klingade soft i bakgrunden.

Florence hämtade mig vid 00.00. Vi skulle upp tidigt för att köra till julmarknad i Småland, ju! På vägen hemåt funderade jag inte alls över vad jag nu missade på festen som fortsatte i grandios stil. Dock grubblade jag lite över vad Arne Apotekare ropat (det var väldigt högljutt där inne) till mig under festen: Var ska Karin och hennes familj nu bo?!

Franska kort

Provence var härligt. Men kallt och fuktigt de första dagarna. SÄRSKILT det första stället vi bodde på, ett Chambre d´hôtes som erbjöd en alldeles fantastisk miljö - men väldigt lite värme. Inte riktigt sant, för när vi kom fram på kvällen efter att ha kört 5 timmar på Route Napoleon (gör inte det sena höstkvällar, välj enklare, rakare väg) hade värden dukat fram vår måltid (Table d´hôtes) i gårdens kök. Där brann brasan i den stoooora eldstaden och maten vi fick var jättegod. Och varm.



Men annars var det alltså väldigt kallt i den stora bondgården som egentligen från början varit en hel liten by, ett gytter av små murade hus. Hameau är det franska ordet, samma som Hamlet på engelska. Liten by.





Rummet var fint och utsikten härlig - inga hus alls kunde man se, kanske en rökpelare från en skorsten långt borta - och det var varmt och gott i sängen. Men annars, ni vet: Kakel eller klinkers på golven, stenväggar och så ett vettskrämt element som låter mer än det värmer. Nå, hur som helst vill jag gärna åka tillbaka någon gång när det är lite varmare.

Vår nästa anhalt var ett finare och varmare pang. Med en tillhörande restaurang som inte gick av för hackor. Mycket god mat blev det. Inget vin för min del - det smakar fortfarande inte. Vi besökte många små fina byar och städer och strövade runt där i min stilla konvalescenttakt. De sista dagarna kom värmen också. 20 grader i mitten på november är helt ok... Då kunde man äta och fika på uteserveringarna. Vi hann med Avignon och besök hos mina fd svärföräldrar på kusten. Sen åkte vi nöjda hem. Och jag blev inte sjuk under resan.

Den tatuerade gräsänkan

Sakta, sakta återvänder livet mot något som liknar normalitet. Florence behöver inte ta hand om mig så mycket och kan med gott samvete ägna sig åt budgeten på jobbet. Det betyder att han arbetar mer än vanligt. Därav gräsänketiteln. Tatuerad är jag faktiskt sedan förra veckan. Nej, inga fjärilar, ankare eller hjärtan. Små prickar bara. Dem fick jag hos radiologen där man börjat förbereda för min strålbehandling. För att ha koll precis på millimetern vad som ska bestrålas har man märkt mig och jag gissar att det är ungefär som koordinaterna på en GPS.

Besöket hos radiologen var fascinerande och det troliga är att jag blir behandlad med en metod som är andningsstyrd. Det betyder att strålarna skjuts iväg när jag är på max i min inandning, för då är avståndet mellan den vävnad som ska bestrålas och hjärtat (som man vill skydda så gott det går) det största tänkbara. Man ligger där och andas efter en i förväg (efter min andning och lungkapacitet) inställd rytm. En röst i öronen säger Breath In....Breath Out....Breath In...., och när jag känner mig färdig att storkna av mycket luft i lungorna fyrar de av. Allt för att vara rädd om mitt hjärta. Man m å s t e imponeras av vetenskapen och vitrockarna!

Neuropatin har dessvärre tilltagit. Har inte mycket känsel alls i vänsterhanden. Svårt med en del praktiska grejer. Men det mesta går. Flera naglar är på väg att ge upp, men håret frodas i Modell Gullefjun. Och jag, jag längtar efter att få börja jobba...

Vespefes

Konstaterade i går att övergången från skallig cellgiftsbehandlad till något sorts normalt jag, uppenbarligen måste ske via fasen Tussig Onkel Fester. Jag ser löjlig ut. Och att undvika att ställa mig i motljus hjälper inte. De små fjuntottarna syns ändå. Vilket väl betyder att det växer bra... Det får gärna gå jättefortare.

Ett dygn hos Maggs har gjort mig gott. Nytt, mysigt hem har hon och jag fick sushi och amerikanska plättar med blåbär (alltid hemplockat hos henne) och lönnsirap. Att köra dit gick jättebra och sen har jag vilat på hennes soffa, precis som vi bestämt. Av Maggan fick jag en mycket vacker borste som hon själv gjort av tvinnade björnmosserötter. Den använder man för att sopa aska ur spisen. Och på småländska heter det "Vespefes". För att man just vispar undan askan med den. Vilket förklarar åtminstone första delen av ordet...

Det som verkade vara en hotande förkylning har försvunnit och jag hypokondrar inte längre.


Min nya Vespefes

Fighting Spirit...

...känner jag ingen, men det finns det delar av mig som gör. Håret har börjat att i fjunform försöka återta förlorad mark. Det syns mest i motljus men jag tänkte att jag skulle försöka visa denna kämpaglöd. Dessutom är det ju då faktiskt så att min tid som skallig börjar gå mot sitt slut och att de av er som är långt borta rent geografiskt, kanske skulle vilja se mig som jag sett ut de gångna månaderna. De som inte vill blundar nu:


Florence är en bättre sjuksköterska än fotograf...Och stylisten hade visst fått ledigt...

Den avslutande behandlingsomgången blev mer uthärdlig när läkarna backat i dos. Hade det inte alls så besvärligt. Dock har jag varit tröttare än någonsin och har nästan förtvivlat om att bli som vanligt igen. Kondisen är död, jag orkar väldigt lite - att applådera och klappa taktenpå körens föreställning i går fick upp pulsen i taket och orsakade en liten flämtande, flåsande tant (jag) i bänkraden. Jag som vill dansa disco nu!!!

Ingen fighting spirit alltså, inget jävlaranamma. Men ett regelbundet - nöjt - konstaterade av att jag får lite mer kraft - kanske inte varje dag men var tredje... Det är bara det här med tålamodet jag måste jobba på.

Handarbete har inte varit att tänka på på sistone. Känseln i fingrarna är starkt reducerad. Men det känns mindre problematiskt än vad jag trodde, att tvingas avstå. Jag har ju handarbetat som en besatt under varje fungerande stund de sista månaderna och är nöjd med det.

Ute är det sol. Själv går jag och hypokondrar: Jag håller väl inte på att bli sjuk? Ingen förkylning nu! Provence väntar. Och gudarna ska veta att jag behöver Provence. Innan Projekt Strålning ska ta vid...

Att dra en lina

I går var det så dags - sista behandlingsomgången. Och där ligger man i sängen och funderar över vart tiden tog vägen. Och hur konstigt det ska bli att inte regelbundet vara på onkologen, att liksom inte höra dig.

Redan första gången jag kom till onkologen slogs jag av vilken positiv och glad och vänlig stämning som rådde. Dels är personalen optimistiska kraftingjutare (handplockade?), men också patienterna emellan - och oftast känner man aldrig igen någon - är stämningen glad och uppmuntrande. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Och nu ska jag alltså sakna dem. Mina duktiga, hängivna och mycket förstående tjejer i "A-teamet".

En litet kort stund med läkaren för några sista frågor ( Kan mina nervskador bli bestående? Ja, det finns en risk, men vanligen brukar man i alla fall på sikt kunna få tillbaka en del av sin känsel. Finns det något jag kan göra själv för att påverka? Nej. Förutom kanske att se till att inte gå upp i vikt. Knubbisar med tendenser att binda vatten i kroppen kan ha större problem.) och sen var det dags för sista cellgiftspåsen. Dock hade mina världen gått ner och man erbjöd mig några påsar blod. Jag tackade glatt ja.

När någons donerade påsar sedan sakta tog sig in i mig låg jag där och tänkte på Fina Tina och andra vardagshjältar som förser alla oss som behöver med blod. Tack! Stort tack. Många tack. Jag blev genast stärkt, nästan lite Twilight-bepowerad. Och min syreupptagning ökade med 60 % kändes det som.

Sen drog Anki linan. Kändes inte. Och ingen blodpropp. Jag fick klämma lite på den märkliga tingesten. Gummiaktig, tunn blå och lätt töjbar har den tjänstgjort där inne. Över själva hålet i armen, som varit så inpackat och förseglat sedan början på juli har jag nu bara ett litet plåster. Och kan börja duscha utan gladpack. Säjer de.

I dag är sista kortison-dagen och det vakenhets- och aktivitetsrus som följer av det ska jag utnyttja på bästa sätt. Jag ska på körens gen-rep.

A woman´s gotta do what a woman´s gotta do...

...även om det ibland betyder att tala allvar med en vitrock.

I anl av hur tufft och svårt jag haft det under senaste rundan hade jag alltså ett rendez-vous på onkologen idag. Eftersom jag ingår i den här forskningsstudien kändes det viktigt att verkligen få berätta om alla avigsidorna och om hur dålig jag varit. Det är ju det som är vitsen - att man ska lära sig saker. Och jag hoppades väl på att de skulle backa ett steg och sänka dosen till den förra nivån.

Läkaren kunde dock snart konstatera neuropati (man lär sig saker - och ord! - varje dag) vilket innebär att mina yttersta lemmar - fingrar och fötter/tår är väldigt påverkade. Inte undra på att jag inte kan handarbeta, inte undra på att det gör ont att blogga... Neuropatin konstaterade han med en gammal klassiker: klubba mot knän, handlovar och armbågar. Nada. Noll reflexer. Såg väldigt konstigt ut. Läkaren backade genast ett steg till, alltså två nivåer ner. Men sen pratade han med den läkare som är ansvarig för forskningsstudien och konstaterade att man nog går tillbaka tre nivåer...

Jag har inte gnällt för småsaker. Det käns skönt rent mentalt att få någon sorts bekräftelse på det jag upplevt. Och särskilt bra känns det att jag imorgon ska få en dos jag torde klara bra.

Neuropatin får bli en sak att övervinna senare. Jag hoppas att det inte är något som blir permanent.

Bättringsvägen

Bättringsvägen kallar jag den runda runt kvarteret som är ca 300 m och som jag brukar föröka ta mig runt så snart benen och fötterna bär. I dag har jag gått den två gånger. Men innan jag ger mig ut runt kvarteret brukar jag öva vid huset. Jag går ut genom altandörren - ni ser gångjärnen precis i bildens högerkant - längs poolen, uppskattningsvis en sträcka på 8-10 meter, och in genom dörren som ligger till höger om de två klinkersklädda pelarna. Man måste börja någonstans. Och jag mår bättre.

Jag tänkte egentligen, på Martin Ljungskt vis, meddela onkologen att "Jag avgår!", men formulerade mig lite mer nyanserat: "Finns det ingen plan B för mig kommer jag inte", när jag ringde dem i går. Så jag ska dit imorgon, dagen före behandlingen, för att diskutera med läkaren. De flesta av krämporna klingar just nu av, men jag har dem i klart minne bevarade, liksom det faktum att det var väldigt lite människa i mig under väldigt många dagar. Det ska vi diskutera.

Bubben sa, i anl av vad jag skrivit om Subversive Cross Stitch här i bloggen tidigare, att jag ju kunde brodera en liten tavla där det stod FUCK SCIENCE. Och så har det känts många gånger, men så tycker jag inte. Inte alls. Jag är en övertygad tillskyndare av naturvetenskap i alla lägen. Och särskilt tacksam för den forskarmöda som läggs på mig. Liksom de rön man använder för att göra mig frisk.

Storsonen ringde från Barcelona ikväll. Att han har det bra spelar roll, liksom hälsningarna från goda vänner som jag nu orkar svara på.

I eftermiddags tog jag plötsligt in ett alldeles fantastiskt meddelande. Plötsligt. På Bättrinsgvägen där jag stilla tog mig fram. Jag liksom tappade andan (mer än vanligt) när jag kom ihåg vad André sa igår. André, sonens bäste vän, dotterns pojkvän, sa att han tyckte att jag gjort ett synnerligen lyckat jobb med barnen mina. I morgon ska jag ge mig en guldstjärna för det. Jag ska klippa ut den och fästa den på väggen vid sängens huvudända. Världens finaste betyg kan kanske t o m hjälpa under tuffa, kommande stunder.

Ingen Can-Can

Alive. But not kicking.

Den avverkade veckan har varit bara precis vad jag klarat av.

Handarbete: Nada.

Krämpor: För många.

Känsla: Skadskjuten.

Bristvaror: Ljusning, hopp.

Glädjeämnen: Få. Och vaga i konturerna. Ofta svårurskiljbara.

Men de finns. Mitt värsta dygn råkade sammanfalla med det där radion varje timme rapporterade om upptagande av en efter en av 33 människor som har varit i helvetet. Det gav mig ingen klarsynt uppfattning om min plats på jorden och att allt ska sättas i proportion till annat. Man det gav mig en glädje. Plötsligt var matematik viktigt. 1 + 1. 4 + 1. 17 + 1. Och för varje upptagen person multiplicerades lyckan och glädjen med alla som plågats, våndats och väntat. Alla 33! Och snabbare än planerat.

Och så har jag haft Hälsningarna utifrån. Som liksom bryter igenom ett ganska kompakt vacuum. Och förmedlar att saker och ting är som vanligt. Bara inte just här just nu. Jag har t o m skrattat åt körens intensiva mailning så här inför premiären. Särskilt de små karaktärsbeskrivningar som var och en gjort över sina rollfigurer. Vilka människor de är mina körkompisar!

Skypeningsförsöken från Kuala Lumpur glimmar också svagt. Dock har de fallit på hälleberget. När jag bara kan prata som folk igen ska vi kommunicera, KL. Jag behöver det.

Aja har varit här när Florence har jobbat. Jag har inte klarat mig själv. För att muntra upp mig la hon upp en del av våra alster till julmarknaden:



Och så blev det i a f lite Can-Can: Jag och Aja och Laura vi Kan-Kan...

För några veckor sedan nåddes jag av ryktet att Storsonen och hans medvagabond André hade ankommit till Barcelona. Där hittade de fram till en av cirkusvännerna från Botkyrka och det känns bra. Varmt och skönt lär det vara. Dock bestämde sig André för att bryta sin turné och har återvänt till Sverige. Det var nån tjej han längtade efter.

I morgon kommer Lilljäntan. Jag kan nästan svära på att det kommer att bli lite ljusare runt mig då. Och hon har med sig sin karl. Hon har blivit sambo. Med en luffartyp som just återvänt från Barcelona...

Man vet vad man har men inte vad man får - jag och min picc-line

I min familj kan vi inte stava till bröstcancer. I alla fall inte innan jag blev pionjär. Däremot dör vi - på min pappas sida, och allt som inte är textil och handarbete har jag ärvt från min pappas sida - i förtid av högt blodtryck, kärlsjukdomar och hjärtinfarkt.

Därför fanns det ett oroande inslag i cytostatikaprogrammet: Picc-linen. Jag hade aldrig hört talas om manicken tidigare, men i juni fick jag alltså lära mig att cellgifterna skulle distribueras genom en s k central infart. Tidigare var det vanligt med "venport" - en liten ventil som opererades in under huden på bröstet, men nu är det alltså picc-line som vanligtvis gäller. Genom överarmen skjuter man in en blå, tunn kabel, upp genom venen, in i bröstet och lägger änden direkt utanför, nedanför hjärtat. Detta görs med ultraljudsövervakning och sen kollas att sladden ligger rätt med röntgen. Grejen med picc-line är att det finns en liten, men dock förhöjd risk för blodpropp när man stoppar in den här linan i kärlsystemet. Det kändes inte kul. Och nära hjärtat skulle det vara. Jag påtalade flera gånger mina usla gener när det gällde blodproppar, men det fanns inga realistiska alternativ. Så picc-line fick det bli.

Sedan i juli vandrar jag alltså runt med den här tingesten i kroppen. Vi har ändå blivit ganska bra vänner. Den städas, sköljs och läggs om en gång i veckan av den fina, fina personalen på min vårdcentral. Och det görs noggrannt och med allt steriliserat. För den aspekten finns ju också: Ett ständigt öppet hål in i armen som leder rakt in till pumpen. DÄR vill man inte ha infektioner. Så duschande görs med åtskilliga lager gladpack virad runt överarmen, och jag har ett lite nojjigt sätt att kolla hur de plåster och plastförband som sjuksköterskorna slår in mig i varje vecka håller.

Picclinen ska röra på sig - den är alltså inte fixerad. Min kryper mest ut och jag tror att det kanske beror på överarmsmusklernas ständigt arbetande i stick- virk- och broderiarbeten. När den stoppades in fanns det 1,5 cm lina utanför kroppen. Idag är det över 7 cm. Jag har varit rädd att man skulle behöva göra om insättningen (linan mäts noggrannt vid varje omläggning) ifall för mycket av den kröp ut, men det ser just nu väldigt lovande. Och linan (de tänker så himla bra de där naturvetarna, medicinska utvecklarna och uppfinnarna) är inte bara blå och tunn och är dessutom märkt som ett måttband med små svarta prickar, så det är lätt att hålla koll på den.

I går fick jag min näst sista dos. Den var återigen höjd (alla blodprover bra) och nu har jag fått alla de maxdoser man kan få. En tuff behandling, säger läkarna. Och värt det, tänker jag. Om två veckor är det sista gången och direkt efter den påsen drar man picc-linen! Härligt. En hel del blir praktiskt mycket enklare då. Sköterskan skojade och frågade om jag kanske ville ha med den hem. Och det är klart, man skulle kunna virka något av den... Ett grytunderlägg eller något, föreslog jag. Då rynkade alla i rummet - två sköterskor, två patienter i reclinerstolar och en medföljande man - samfällt på näsorna. Och....Nej. Min picc-line får gå i någon gul plastbehållare till förbränning. Efter väl förrättat värv.

Min starka sida

Jag har en osviklig förmåga att se till att få vad jag behöver. Det kan vara stöd och support eller axlar att gråta ut mot (de käraste vännerna vet vad det betyder i skarpt läge). Någon att få prata ut hos eller kräkas mot (många, många andra som liksom bara råkar stå i vägen har erfarenhet av det. Jag minns särskilt hur jag på mitt förra jobb på Röda Korset nåddes av ett smärtsamt dödsbud, öppnade dörren och högg första, bästa arbetskamrat; Elisabet. Bästa Elisabet. Som tog hand om mig den stunden).

DET är jag alltså skitbra på. I nuvarande läge handlar det om att planera för roliga saker att göra efter avslutad behandling - saker att se fram emot, små ljus i tunneln. Och så gäller det, medan eländet fortfarande håller på, att de goda dagarna samla på sig lust och kraft, vara i de positiva bubblorna. Besöket hos kören var rena medicinen, och idag, den kanske sista goda dagen på ett tag åkte jag in och hälsade på på jobbet.

Det var befriande kul. Och gav mig massor av framtidslängtan. Det blev lite konstföreningsförevisning (Tack Petra!) och Anders sa att jag i december säkert skulle vara återställd nog för att ha en riktig julfest. Jaaaa! Jag fikade med många, hälsade på fler och fick hälsningar från folk som inte var där. Mellis hade bakat och det var lika gott som det brukar. Jag fick en blå blomma med mig hem och hann t o m prata lite jobb. Jag kramade ingen - men njöt av att det var flera som ville. Tankning.

Kommer det nu så kinkiga dagar att jag inte tar mig ner till tv:n kommer jag att ligga och försöka tänka på Görel som inte heller bryr sig om tv. Hon är av med sin fjärrkontroll och visade vid fikat tydligt hur svårt det är att sitta ihopkrupen nere vid den stora skärmen, sköta kanalerna manuellt och försöka se på tv:n - där det ändå mest är reklam när hon försöker zappa runt - klar risk för åtminstone nackspärr, i värsta fall förslitningsskador. Hon får mig att le - nu ska jag försöka ta med mig det in under bolstren.

Annars har det funnits en sak som hållit mig uppe under några av de värsta dagarna: Karins blogg. När jag orkat sitta upp men inte ett dugg mer har jag tillbringat små stunder på på hennes Krumelurer och streck (se bloggföljaren med hatt). Så många fantatiska bilder. Stolar och natur, människor och saker. Och intressanta funderingar. Samt en familj som man skulle vilja vara del av.

I min egen onsdagskväll gläds jag alltså just nu åt inte bara körens kommande triumftåg, inplanerad frankrikeresa, vantförsäljning å julmarknad, snar återkomst till jobbet, konstföreningsutlottning och julfest. Jag ser längre än så. Tack vare Catarina som ringde och gjorde mig riktigt sugen på att se Turandot på operan i Köpenhamn i vår. Där har jag ju inte varit än!

Imorgon blir det ny cellgiftspåse. Den näst sista. Och jag känner mig så väl förberedd jag kan bli.

Demokrati och musik

Så här dags på dagen - om det är en dag när jag sitter upp - brukar det bli skräp-TV. Men idag är det val av talman i riksdagen och jag har suttit som fastspikad. Det är mycket intressant. SD-folket (jag har bestämt mig för att förmena dem de uttalade S:ordet, landet är för fint för det) har intagit sina platser och redan stått i talarstolen. De vill ha andre vice talmansposten.

Inför det just överståndna valet anmälde jag mig som intresserad av att vara valförrättare och fick mig ett litet distrikt på landet utanför staden. Men sen behövde jag meddela att hösten skulle ägnas åt annat, nämligen cellgiftsbehandling, och tacka nej till deltagande. Det var tråkigt. Det här var en lektion i demokrati som jag gärna ville ha.

Sen dess har vi ju fått andra lektioner i demokrati. Och just nu sätts allt alltså på sin spets för första gången i riksdagen.

I mitt husorgan (Skånskan) brukar jag hitta många, många språkliga dumheter som retar mig. Ibland är den proviansiella touchen bara för mycket, men samtidigt är vi glada åt lokalbevakningen. Söndagsbilagan är riktigt bra och ibland kan man, en vanlig vardag hitta guld. Citaten nedan är från debatt- och insändarsidan 1 okt. Jag har försökt länka, men hittar inte just det här inlägget på hemsidan. SÅ det blir till att skriva av. KARI SVAHN (jag gillar dig!) är uppenbarligen folkmusiker och konsertarrangör. Hennes insändare är rubricerad SYND ATT INTE ÅKESSON SPELADE FIOL och handlar om SD:s kulturpolitik och deras starka stöd för folkmusiken. Följande klipp ur inlägget är för viktiga för att de av er som inte läser Skånskan ska få missa dem:

"...ser jag ju gärna att mer resurser ges till vår genre, för det är minsann inte så fett alla gånger. Men aldrig under SD:s (min förkortning - se ovan) exkluderande förutsättningar. Folkmusiken är enligt min mening dynamisk och har i alla tider förändrats och utvecklats av utbyten med andra kulturer. En konstutövare, oavsett genre, är alltid intresserad av förnyelse, inte stagnation. Om den folkliga kulturen enbart ska betraktas som något som ska bevaras och skyddas från yttre påverkan, kommer den att självdö...

...Folklig musik talar till varandra, världen över...

Mitt intresse för folkmusik växte sig allt starkare under gymnasietiden hemma i Sölvesborg. Samtidigt fick den då bomberjacksklädde Jimmie Åkesson upp ögonen för SD. Ni var ett rätt otrevligt gäng redan på den tiden.

Tänk om du istället blivit del av den folkmusikrörelse du idag så starkt vill värna, Jimmie. Då hade du inte blivit SD(-man, min förkortning), och SD hade inte blivit vad du gjort det till. Ack, vad jag önskar att du också börjat spela fiol som barn."

Alla rätt!
Mer musik till folket!
Mer jam, improvisation och buskspel.
Tillsammans.

Och dig, Kari, sätter jag upp på min idollista.

Lyckodag

När jag insåg att jag nog inte skulle orka köra hela vägen in till Malmö och att Florence avsatt dagen för Projekt Rädda Höstträdgården, gick luften ur mig. Jag behövde en kördos så förtvivlat väl. En kör som förhoppningsvis gjort lite framsteg sen sist, på en scen som förhoppningsvis börjat växa fram.

Så jag tjatade. Och lät uppenbarligen tillräckligt desperat för rätt vad det var så stängdes gräsklipparen av och så åkte vi. Jag steg av vid teatern medan Florence fick köra vidare.

Och sen har jag lite svårt att beskriva vad som hände. Men typ så här:

In genom den mörka passagen smög jag, för att inte störa. Det sorlades nere på scenen - lät så där pratigt som det ofta gör om vår kör när den är okoncentrerad. Men det var inte okoncentrerat. Det var fokus. Kören stod fint utplacerad mot en fond av ett alldeles nytt hus!! Det har vi byggt! Några har fött idéer, andra har stöttat, sen har scenografigruppen grubblat och projekterat och teaterns snickare m å s t e ha hjälpt till för där stod det. Huset. I flera våningar. Alldeles beboeligt. Det var nymålat också. Och DÅ började alla sjunga. Mitt favoritnummer ur föreställningen. Och det lät...de kunde...det var...överväldigande. Jag tror jag gapade. Jag vet att jag log. Och så kände jag hur tårarna bara rann.

Ja, jag står under behandling. Ja, jag är lite svag. Ja, jag saknar dem alla varje vecka och ja, jag är väl någonstans lite ledsen över att inte kunna vara med hela tiden. Men det är inte hela förklaringen. Jag blev SÅ förvånad. Mina medkorister (med flera nya ansikten som med friskt mod hoppat in sent för att täcka upp för oss som tvingats avstå - de kunde också!) hade en sällan skådad koncentration. Och de kunde sina stämmor och ord. De lyste. De berättade. De gav. Inte undra på att jag blev drabbad.

Och jag fick precis vad jag behövde - något att se fram emot med stor förväntan och enorm glädje.

Som om inte detta vore nog peppning för en hel kommande behandlingsperiod fick jag ett snabbt möte med Micha (lilljäntans godaste, tryggaste reskamrat och livförsäkring) och sen dök Celle upp. Mycket mindre än när jag såg henne sist. Skogsråvacker och långbent. Den lilla! Det gjorde så gott och laddade batterierna ytterligare.

Och som marsipanrosen på min lyckotårta fixade Lilljäntan, som nu följt med hem och just lagar mat, en skype-uppkoppling så att det gick att SE de där vagabonderna i Paris. För snart drar de från Erics webbkamera mot Barcelona. Och nya osannolika äventyr.

Jag är ett rejält och väl tilltaget fruntimmer. Men idag får lyckan nästan inte plats i mig. Må den, när det skvätter och svämmar över, hamna på er alla.

It could have been worse: It could have been raining...

Vädret har varit ganska bra.
Själv har jag varit utslagen.
Små förargliga biverkningar som ont i naglar och fingertoppar, vilket gör det lite besvärligt att skriva och maila, hör till det som ännu är ganska lättuthärdligt. Den gode Johan sa dock att ett visst handikapp är det att drabbas av sådan "medial heshet" och passade på att påminna om punkaren "som förlorade sin förmåga att kommunicera när han bröt långfingret...". Han gör mig glad, Johan. Det kunde ha varit värre...

Ont i ben och fötter går också att hantera - det finns ju smärtstillande. Tuffare prövningar finns dock. Magproblem t ex. Men dem ska jag inte orda om nu - det blir bara skitsnack. Sen i går eftermiddag håller vi en skör vapenvila magen och jag. Hönsbuljong, kokt ris och kokt fisk är vad Florence bidrar med och just nu verkar det alltså funka.

Kören övar och Helén har vernissage (Heja alla!) men krafterna räcker inte till besök på någotdera idag. Dock hade jag behov av att ta mig lite utanför huset. Det fick bli garnaffären. Florence skjutsade. Jag stod där inne hos Margreth tillsammans med en massa andra damer som var sugna och inspirerade. Det blev lite för mycket. Jag flämtade tungt och fick sätta mig och vila lite utanför mellan varje strumsticksinköp, yllegarnsval resp reafynd. Det var n ä s t a n läge för rullstol på vägen ut. Men jag gjorde det! Och nu har jag mer material att gripa mig an. Ni hör: Det kunde ha varit värre.

Vantar blev det pre-breakdown (till lilljäntan som ville ha "varma tumvantar som ändå var praktiska"):



Och lite fler broderier till Röda Korset, nu så här post-breakdown:



Storsonen har fått namn efter sin pappas bäste vän, Eric. Bättre förebild finns inte. Ingen med större hjärta heller. Och på sitt luffande genom Europa hade ättelägget häromveckan kommit fram till Paris där Tonton Eric bor. Häromdagen fick de kontakt och sonen flyttade tillsammans med André, kamrat och medluffare, in i värmen. Där fanns det säng, mat (kött!), tvättmaskin, ständigt uppkopplad dator OCH telefon. Så nu ringde han hem. Andra gången på flera månader. På Erics bekostnad pratade vi länge. Det som är bra med att få prata länge är att man verkligen hinner höra att någon mår bra, att få kolla av hur det är med hälsa, pengar och kosthållning. Det som inte är fullt lika bra är att man under ett långt samtal kommer sig för att fråga de där frågorna som man kanske inte riktigt vill ha svar på. I mitt fall var det den här gången: Händer det att...ni...sover utomhus...? "Javisst!" var det glada svaret. "Hela första veckan här i Paris tältade vi". Den som känner Storsonen vet att "tältning" med ingen automatik alls innebär "campingplats". Så jag ställde den frågan också: Men var...var har ni tältat? "Vid La Defence. Gick hur bra som helst".

Den som varit på La Defence i Paris och sett det ärominne som Mitterand lät bygga över sig själv under sin presidentperiod VET att området bara är glas, stål och cement i hypermodern form. Banker och affärer som gnistrar när det är sol. Nu blev det ingen fråga utan ett påstående: Det finns inte en jävla gräsplätt på La Defence! (eller två påståenden:) Där kan man inte få ner några tältpinnar! "Jodå" sa sonen. "Det finns en liten slänt ner mot Seine och där bodde vi ihop med en massa romer. Det gick jättebra".

Jag sa inte ens åt honom att om han bara hade hängt kvar där ett tag till kanske han hade fått ett gratis flyg till Rumänien och inte behövt tänka på att lifta söderut. Men jag kved väl något i stil med Var rädda om er!

Just nu är han alltså hemma hos en Nästanpappa - äter gott och vilar. Och det verkar ju som om han får vara med om väldigt s p e c i e l l a saker. Det kunde ha varit värre...

"Jag har redan vart uppe rätt länge..."

Ah. Hoola Bandola. Hamnar alltid i den låten när jag har sömnlösa mornar - eller när tåget jag sitter på swishar förbi Huddinge... "Kokt kaffe och välling till tre..." Ja, morgonvällingen är redan inmundigad - en av de få saker som just nu smakar något. Kaffe doftar gott men hela mitt väsen ropar att det inte är något man ska ha i munnen...

Det är lördag och erfarenhetsmässigt den sista hyfsade dagen på ett tag. Så här gäller det att skriva av sig. En POSITIV LISTA, t ex:

* Det BLIR julmarknad i Småland! För mig, Aja, Laura och alla våra vantar, mössor och halsdukar! Jag har talat med den mycket trevlige spindeln i Hembygdsföreningens nät, Sven, och nu snurrar det i huvudet av allt som ska ordnas innan dess. Precis en månad efter sista påsen är det dags. DÅ ska jag känna mig frisk och stark. Och nog kunna pilla i mig lite glögg (o, idel glädjeämnen!).

* Jag har kunnat handarbeta bra de här senaste dagarna och det har blivit snövitvantar (Bröllopsplaner någon?):



... och Röda-Korsbroderier.



* Lilljäntan är påtänt lycklig för det nya jobbet. "På teatern, mamma! Med fast månadslön!" (ända sedan hon var 7 år har hon vetat vad hon ville bli och mycket teater har det spelats och regisserats. Men aldrig tidigare med i förväg bestämd lön. Den här lär dessutom bli utbetald). Och gudarna har gjort alldeles rätt. Det är där hon ska vara.

* Igår handlade vi ny ved och hemma med den riggade jag en brasa. Men eldade inte. Någon av de kommande, sämre dagarna - när det dessutom kommer att vara kallt och ruggigt ute - behöver jag bara sätta till en tändsticka för att åstadkomma den där sprakande, doftande värmen. Och så kan jag stappla till min fåtölj för att sitta där och förhoppningsvis mysa.

* Gårdagen andades indiansommar och jag tvättade lakan och hängde ut. De hann inte helt torka men doften av vind och sol fick följa med in för fortsatt torkning inne. Soltorkade lakan är bland den häftigaste sinnesupplevelser jag vet. Och uppenbarligen är inte näsan påverkad när det gäller just det...

Detta blogginlägg påbörjades vid 5-snåret i morse. Men sen har det krävts lite bildinlägg, redigering oh vila. Därför blir publiceringen sen. Men jag mår fortfarande ganska bra. May the force be with me.

And you all!

Jag knypplar, alltså finns jag.

Ergo sum. Lite så är det. Och när jag då är nästan utslagen och inte ens orkar handarbeta, ja det är väl då depptendenserna kommer. Men jag knypplar faktiskt inte. Det var bildligt talat. Ett par knyppeldynor har jag nog kvar på vinden, men de försök jag gjorde på 80-talet slog inte så väl ut. Får försöka ta upp det i framtiden...

Ista ringde och jag beklagade mig. "Jag orkar fan inte sy två korsstygn!" Och då hörde jag att hon log och så sa hon, på sitt goda, småländska vis: "Sy ett...". Och det är så klart så det får bli. Tur man har visa människor runt om sig.

Visa och goda människor! Jag vet att jag har beklagat mig om den period som straxt är slut. Och det känns lite inte-bra. Jag har ju fått så mycket uppmuntran och tröst: Långt, långt mail från Svenne Byx, vis och god man. Hälsningar från Kuala Lumpur från den finaste fadderbarnsfamiljen i världen. En Augusta flög hela vägen från Värmland för att lite klumpigt men skyddsängelstadigt landa i min brevlåda. Jag har fått sarongmail från ett nästanbarn och gladabröstband från Tina. Och den vackraste, vackraste afrikanska kasse att bära noterna i när jag väl kan börja sjunga igen. Från Helena. Helena som många år före det nu aktuella katastrofvalet var med om att mynta uttrycket VI ÄR ALLA ÅLLIKA. Och från en egentligen väldigt upptagen kör kom masshälsning per vykort.

Och alla andra hälsningar. Jag säger det igen: De betyder mer än ni någonsin anar. Även om jag inte svarar - eller tar lång tid på mig...

Idag har jag börjat med nytt kortison inför droppåse imorgon. Det förra kortisonet började klinga av på lördagkvällen för 10 dagar sen (man tar tokdos i tre dagar) och när jag kände att tröttheten kom rullande in över mig tog jag fram grovt garn och tjocka stickor och gjorde - i ritardando - mina muddar LÄNGTANS BLÅ:


När jag sen kravlat mig ur sängen, flera dar senare gjorde jag ett par STORMY WEATHER:



Och så började jag med lite nya julkort till Röda Korset. Tomtar och änglar blir det nu. Och medan jag syr tänker jag på dem av mina f d arbetskamrater som i skrivande stund riskerar att bli utan arbete. Ett stort bortfall av betalande medlemmar innebär radikal nedskärning av anställda (ni vet det jag underströk tidigare: Bidrag till olika katastrofkampanjer går direkt till just det ändamålet. Aministration - viktigt arbete också! - betalas av medlemsavgifter). Att nedskärningarna är nödvändiga i dagsläget, det förstår jag. Men det är olyckligt. Många viktiga saker kommer inte att bli gjorda - eller inte gjorda så bra som de blivit gjorda.

Min 40-nyanser-av-brunt-tröja har också börjat ta form. Ett bakstycke klart. Och jag har börjat skissa på mina egna julkort. Sedan min mammas moster, matriark och handarbetskejsarinna, dog har jag fortsatt hennes tradition att till vänner och släktingar brodera egna små julkort varje år. För att det inte ska bli fullt så tomt efter henne, Elvi. Så idag, och de följande kortisonhöga dagarna, ska jag göra så mycket sånt som möjligt. Riktigt finnas till.

Och så kom det idag med posten en ordentlig energiboost från en tjänstledig ande och högt avhållen pillertrillare (det är så BRA att känna en apotekare!). Han hade skickat mig 1) Lite stålull som uppmuntran till fortsatt spisvirkning och 2) den gladaste korsstygnsboken någonsin: SUBVERSIVE CROSS STITCH. Fylld av underbara, sirligt broderade sentenser och uttryck. Av mig kan därför mina vänner snart förvänta sig små dekorativa tavlor med text som

GET A LIFE

IS THAT
ALL THERE IS?

eller favoriten

HOMO
SWEET
HOMO


Och när jag tänker på det kanske man kan brodera bort SD! Välformulerade sanningar om detta sorgliga, intoleranta och kulturblinda parti efterlyses härmed.
Jag broderar!

Sorgkanter

Det nya cellgiftet (Taxotere) kan ge biverkan på naglarna. Man lär få ont i och runt och naglarna kan också förändras, t o m falla av. Ingen kul tanke. Men mina sitter fortfarande där de ska. Och de är välvårdade. Av producenten till cellgiftet fick man nämligen nagelvårdsråd och ett litet nagelvårdsset: Handkräm, Myrraolja, ett genomskinligt klarlack och nagelfilar. De senare gav jag omgående bort. Nagelfilar ger mig rysningar och stort obehag. Men det andra använder jag. Och iakttar råden - diska med handskar, smörja ofta, akta händerna.

Inga sorgkanter under naglarna alltså. Däremot blev jag under den gångna behandlingsperioden deppig. Och det hade inte hänt hittills. Biverkningarna var nya och trots ganska mycket ont tycker jag ändå att den här behandlingen är lite lättare. Men jag har varit trött och håglös. Jag har upplevt att det tar längre och längre tid att "komma upp till ytan", att det är noll studs i gymmibollen. Efter en 7-8 dagar vände det i a f lite och jag orkade gå och rösta.

Spontanbesök på valdagen lyste upp innan jag och Florence bänkade oss framför tv:s valvaka. Och sen blev det riktigt ledsamt. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti i riksdagen. Jag kände sorg. Närmare 6 % av röstande svenskar har valt att lägga sin röst på några vars huvudsakliga drivkraft är misstänksamhet, intolerans och missunnsamhet. Jag hade tidigare hört hur Astrid Lindgrens Fattig bonddräng spelades på SD:s kampanjmöte och funnit det stötande. De solkade ner den, snyltade på det finaste svenska vi har. Och blåsippan behöver numera befrias.

Också måndagen gick i den lamslagna känslan. Lilljäntan ringde och sa att hon helst av allt ville komma hem till mig, dra ett täcke över sig och ligga så de närmaste fyra åren. Och vi var väl inte de enda som kände så. Idag är det lite bättre. Inte bara sorgligt. Det där nattsvarta är nu ju en gång väldigt icke-konstruktivt för själva cancerbehandlingspeppandet. Så jag försöker tänka lite mer konstruktivt. Det lutar för min del åt att jag ska försöka vara närvarande i min kommunala beslutande församling. För att se och lära. För att lyssna. Och för att kunna berätta: Så här agerar de där jag bor.

Heder, uppskattning och kärlek till alla de unga som initierade demonstrationer på många platser.
FÖR tolerans.
FÖR kärlek.
Sånt är bra mot sorgkanter.

Loppisfynd och boktips

För kanske 15 år sedan gjorde jag en av mina sedvanliga loppisräder. Jag brukar vanligtvis komma hem med 50- och 60-talskeramik, böcker och användbara textilier - barnkläder t ex. Mina ungar är uppväxta i ärvda och begagnade kläder. Men den här gången föll jag i trans över ett par gamla serietidningar. Det var p r e c i s såna tidningar som jag läste när var 9-10 år. Jag tror att den som var vanligast hemma hos mig hette TONY. Kan det stämma? Hur som helst var tjejerna vackra. Särskilt deras ögon - ofta tårfyllda - var snyggt tecknade. Jag ville också kunna teckna så. Jag övade jättemycket och fortfarande när jag, med tankarna på annat håll, sitter med penna i hand och papper i närheten blir det ofta att jag ritar just ögon. Men tjejerna var också smala, hade snygga kläder, snygga frisyrer. De var justa, ofta utsatta för svartsjukeangrepp från andra flickor, och hemligt/olyckligt/omöjligt förälskade i någon snygg kille. Och det var alltid - vad jag minns - happy ends.

Jag stod där på loppiset. Läste. Förundrades och förfasades. Tidningarna har sedan dess legat på mitt nattduksbord. Att då och då påminna mig om vad jag - också - är en produkt av. Och så att jag, om jag har svårt att få ihop min bild av parförhållande och tvåsamhet eller av skönhet, kan ha en del av förklaringen nära till hands. Då ligger de där, serietidningarna som danade mig...

Min cellgiftsbehandlingsperiod (ca 17 veckor), skulle ju enligt de nogsamt uppgjorda planerna omfatta massor av läsning. Jag plockade fram åtminstone 30 böcker som skulle sätta lite guldkant på mörkamolndagar. Och så fick jag böcker, och fick låna. Sen blev det inte mycket läst. De första 8 veckorna lyckades jag väl tillgodogöra mig 3 böcker, ett all-time-low. Men jag bara somnade. Nu är ämnet i droppåsarna ett annat, biverkningarna nya och trots en stor trötthet går det mycket bättre att läsa (skrivs härmed upp på dagens Positiva Lista). Så det har blivit lite fler böcker. Följande har jag läst:

NORRLANDS AKVAVIT av Torgny Lindgren.
Den som ännu inte gjort denne västerbottniske berättares bekantskap har mycket glädje kvar i livet.

JORDEN DE ÄRVDE av Björn af Kleen.
Hujedamej vad jag gick igång. Ett r i k t i g t snyggt journalistiskt jobb. Blodtryckshöjande.

NÄSSLORNA BLOMMA av Harry Martinson.
Jag måste ha smitit undan den under gymnasieåren. För visst skulle vi väl ha läst nobelpristagen vid min blekingska skola?! Boken har i a f säkert åldrats och jag har svårt att köpa citationstecknen här och där. Men berättelsen är stark. Det är inte länge sen alls som vi i Sverige auktionerade ut barn på socknen. Barn!

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM ETT FÖNSTER OCH FÖRSVANN av Jonas Jonasson.
Present. Tack Pepa! Och tack för tipset direkt från Vislanda, Maggs :). Lättläst och lättillgänglig. Ofta, ofta låg jag och log. En hundraårig gubbe är på rymmen från "himmet" och hamnar i allsköns knipor. Och då är det ändå INGENTING mot vad han varit med om under de första hundra åren av sitt liv...

DE OSANNOLIKA SYSTRARNA MITFORD av Cecilia Hagen.
Kul. Intressant. Vilka damer! Engelska och adliga. "Osannolika" är helt rätt beskrivning.

LENI RIEFENSTAHL - FILMSKAPARE I TREDJE RIKETS TJÄNST av Jürgen Trimborn.
Biografi. Kräver nästan för mycket av en inte helt pigg läsare - många fotnötter, massor av årtal och namn. Men spännande. Jag lärde mig massor. Om Erwin Leiser, t ex, tysk-judisk regissör som verkade i svensk exil i flera år, och som Riefenstahl kallade sin ärkefiende - i mina öron en hederstitel. Här framkom (precis som i boken ovan) också att åtminstone en av systrarna Mitford (Unity, hon som vigde sitt liv åt nazismen och dyrkan av Hitler) träffat Riefenstahl. Dessutom insåg jag att Riefenstahl bott på den gata i Berlin där Käthe Kollwitz Museum nu ligger. (Besöket där har skapat särskilda band med dig Tina!). Mycken sorglig kunskap också. Som den att Riefenstahl använde zigenare från koncentrationsläger till den spelfilm hon gjorde i krigsslutet. Hon behövde "autentiska typer" och "spansk kolorit". Och hon gjorde aldrig någon sorts avbön. Tack för lånet Dani.

DEN STÖRSTA NYHETEN av Ingela Agardh
Ärligt och opretentiöst från en människa som funderat mycket över sig och sin plats i
världen. Tack Ebba!

Och så igår kväll skulle jag välja mig en ny bok. Vid senaste cellgiftsdroppet låg jag i en säng bredvid en dam som gärna pratade läsning. Hon hade också gillat HUNDRAÅRINGEN SOM... och tipsade om en feel-good-bok som hon just nu läste: EN LITEN HATTAFFÄR PÅ HÖRNET av Marita Conlon-McKenna. Och jag som behöver feel-good och hade en mormor som var modist tänkte att det testar vi. Boken hade jag beställt och fått mig hemsänd. Jag har bara läst drygt 80 sidor än och tycker att beskrivningarna av själva hattmakeriet (ett sant handarbete!) blir lite engagerande. Men i övrigt doftar det - nattduksseriealbum! Jag ska fortsätta ge boken en chans, men det blinkar faktiskt åtskilliga varningslampor.


En bild ur mitt seriealbum ITALIENSK ROMANS
(Min Melodis Hjärtebibliotek, 64-sidig bildroman ENDAST 75 öre).
Årtalsuppgift saknas.

Sömnlös in Skåne

Det lär vara kortisonet som gör det. Kortisonet som man får för att inte agera allergiskt på cellgiftet. När jag vaknar på småtimmarna - i det vanliga, friska livet - brukar tankarna handla om jobbet och/eller om något av barnen. Just nu är det annorlunda. Det blir massor av tyg-, textil- och handarbetsplaner. Och under de tidigaste av timmarna just imorse bestämde jag mig för att det säkert går att sy en tunika med bärnstensdekorationer, att jag, Aja och Laura så klart måste ha likadana mössor på oss i vårt julmarknadsstånd samt att det roliga tyg-tyget som legat och väntat på att användas till något ska bli en kudde till min lillebror (som har ett väldigt kluvet förhållande till just tyg och handarbete. Han brukar hävda att han haft en ganska traumatisk barndom bland alla oss textiltokiga kvinnliga släktingar).

För någon vecka sedan vaknade jag också okristligt tidigt. Nu med en klar idé om en ny sydd mössa. Med batterier på. För recharging. Jag tror att detta mönster/denna insikt tog form när jag började krypa upp ur det där pitholet jag hamnat i efter förra behandlingsomgången. Det verkar som om min hjärnas textillob på ett undermedvetet plan jobbar på att fixa mig.

Under de sömnlösa småtimmarna igår tänkte jag på mina nya kängor - de där som jag handlade istället för sandalerna jag behövde. Jag insåg plötsligt att det var ett par Annahojskor jag hade införskaffat. Syster Annahoj har den snyggaste skopark jag vet, fylld av puppor som jag själv skulle vilja ha. Och nu har jag visst börjat copycata.


Mina kängor, Annahoj style


Nästa person som väl får se upp är Helene S-W. Hennes garderob skulle jag kunna sno ett och annat ur...

Sånt tänker jag på.
Inte på valet eller på var i huset jag borde börja städa...

So far so good

En dag som varit riktigt bra hittills förtjänar sin

POSITIVA LISTA:

* Den nya dosen av den nya medicinen satte inte igång de trista symptom som det fanns en liten risk för. Man måste ligga ner när man får droppet och jag tror att det är för att man snabbt kan behöva rulla iväg en patient i allergichock. Inget sånt alltså.

* Blodproverna bra och blodtrycket under kontroll ( just trycket togs två gånger medan jag fick min cytostatikapåse - de har koll).

* Enligt uppgift ska jag må mindre illa efter det här nya ämnet. Härligt!

* Jag har gått ner lite i vikt. Tillräckligt för att bli glad men inte så mycket att läkarna protesterar (man ska inte gå ner för mycket under behandlingen).

* Hejarop och uppmuntranshälsningar trillar in - några t o m på sms imorse inför droppåsen! Och många värmande mail är det. I köket har jag affischerat med kort och brev. Sen har jag ju mitt lilla altare också: En avdelning i bokhyllan i sovrummet. Där finns en skyddsängel, en lyckobringande nyckelpiga, en buddha som jag o f t a klappar på magen, en ask med tröst och så en sotare. Att minna om sonen som drar runt på vägarna... Lilljäntan har jag alltid med mig. I form av ett örhänge som jag återkommer till i annat sammanghang. Den indiske guden Ganesha står också där på altarhyllan. Men han står där mest för att se till att dem som jag älskar och som är långt borta - i Kulala Lumpur, i vattnet runt Tioman Island och i Lille t ex - kommer välbehållna hem. På hyllorna över och under ligger sjalar och mössor i mängd. Jag tror att min mormor modisten definitivt hade satt upp dem på min positiva lista!




* Jag har fortfarande kvar mina ögonbryn. Ganska snygga om jag får säga det själv. Att håret är borta tänker jag mindre och mindre på.

* Välformade och söta öron tenderar också att växa i betydelse på bekostnad av platt bakhuvud.

* Jag har inga besvär med att hitta (och rengöra) hårborstar och kostnaderna för schampo ligger på ett småländskt angenämt noll.


Det mesta är alltså bra. Härligt bra. Jag önskar er alla, nära och kära, en lika god dag.

Fack-kunskaper

Här är det senaste paret pulsvärmare till vårt vantprojekt:

När jag skulle fotografera dem gick det dåligt. Jag försökte variera min fond (trädgårdsmöblemanget och häcken) men kände mig oispirerad. Dessutom är det svårt att fotografera sin ena hand med den andra. Jag fick be Florence om hjälp. Och under hela proceduren kände jag stor respekt och beundran för alla tjejerna på Hemmets Journals fackredaktion. De som hela tiden lyckas fixa nya, trevliga bilder till sina sidor i tidningen. Med fotografernas hjälp, men med sitt tänk, sin fantasi, sina visioner. Respect!

Evis tröja är snart klar också. Det här är den sista ärmen in making:

(bakgrund: häcken. Igen)
När den är färdig skickar jag den direkt till Grekland. Jag vill att den ska värma henne där. Också i Grekland går det väl mot höst.

För mig går det mot behandling nr 5 av 8. I morgon lämnar jag därför blodprov och börjar premedicinera med cortison. I övermorgon är det dags. Jag känner mig nästan redo.

Only when I laugh

Jag är definitivt på väg att toppa formen. Precis som läkarna sa så har det vänt. Gårdagens krämpor inskränkte sig till rinnande ögon och det där envetna såret i mungipan. Mat har på grund av gip-blessyren fått intas medelst kaffesked och den c-vitaminbombade juicen fick jag lirka i mig med sugrör. Tandborstningen (genom mycket liten o-mun) har de senaste dagarna blivit en kortare och kortare procedur. Alltså inga större problem. Peanuts. Så jag kände att det var dags att ta sig in till den stora staden och kolla på körens repa.

Jag hamnade mitt i kollationeringen.

Sätt mina 30 härliga medkorister i en ring, låt dem läsa ett manus fullt av möjligheter, låt dem sjunga inrepeterad musik - nu utan noter! - och låt dem tänka och toka. Vad kunde jag annat än le!? Vad kunde ögonen annat än rinna! Ja, ont gjorde det. I munnen. I resten av mig gjorde det gott.



Florence, medföljande sjuksöterska och färdtjänstchaufför, är inte känd för sin mångordighet. Istället brukar man få d r a synpunkter och funderingar ur honom. Men också han log. Och spontansa: DET HÄR kommer att bli en rolig föreställning.

Jag ville inte krama någon av sångarna. Men så här på avstånd trycker jag dem till min förminskade, men av ömhet översvällande, barm.

Äventyr

Mamma är i Krakow. Lilljäntan i London. Sonen? Ja i Amsterdam, Bryssel eller Paris. Kanske. Och Nästanungen, hon befinner sig alltså i ett asiatiskt myller. Jag bara kände att det var dags. Jag ville också ha lite action, ville också hänga lite mer centralt. Så jag promenerade iväg.

Jag tog mig hela kilometern in till staden utan att krokna. Gick in i skoaffären för att köpa sandaler och kom ut med kängor. Sen åt jag lunch ute och köpte lösgodis att ta med hem. Jag kom nästan hela vägen hem också. Fick dock ringa efter Florence som hade jour vid telefonen och med bil plockade upp mig och mina påsar 400 meter hemifrån.

Fatta! Irrationella impulsköp, lunch för rikskuponger, lösgodis. Om man räknar bort den där färdtjänstgrejen var jag ju helt normal!

Salvor

Det är så mycket som behöver läka. Operationsärr, misshandlade slemhinnor, egenåsamkade skär- och sticksår och efter den senaste prövningen inte minst mentala skrubbsår. Så det är synnerligen skönt att min värld är full av salvor. För det är vad ni är, alla ni omtänksamma, som skickar uppmuntran och energi. Och dessutom har jag ju mina våtvarma omslag i form av handarbete.

Min regnbågshalsduk blev färdig innan jag kroknade efter förra behandlingen. Den ser ut så här:


När jag väl börjat röra på mig igen, och lyckats ta mig ner i gillestugan, bara satt jag där. Håglöst stirrande på garner, stickor och tyger. Men så började de komma tillbaka, krafterna. Den första dagen av n å g o t som l i k n a d e ork inskränkte sig insatsen till att v i k a det linne som sen skulle broderas. För att få fram mittpunkten på varje liten "lapp". Sen fick jag vila. Men nästa dag började jag brodera, ett stygn i taget, och nu finns det lite fler julkortsbroderier till Svedala-Börringe-Kärrstorp:



Och igår kväll stormade den Bästa Smörjelsen in. Lilljäntan och kompisen M. Med sig hade de sushi (jag hade önskat) och en fläkt från världen. Jag blev riktigt uppiggad av de två, ständigt talande, snabbt tänkande unga kvinnorna. M, som ståuppar ibland, drog, för att hedra kommunen hon nu gästade sa hon, lite johanglansgoldies. Och här satt jag och log. Helsmord.

Som en fura

Inte stolt och rak. Utan fälld till marken.

Det har varit en tuff period. För tuff vissa dagar. Behandlingen följdes som vanligt av en 3-4 besvärliga dagar men efter det har det tidigare sakta brukat gå åt rätt håll. Nu gick det käpprakt ner. Den korta versionen är att jag den värsta dagen hyperventilerade och skakade. Florence fick ta mig till vårdcentralen för akuta blodprov och blodtryckskoll. Från onkologen ville man lägga in mig men hittade ingen sängplats. Blodproven var i o f s bra (!?)det var bara jag som var dålig. I ett par dagar bara låg jag. I fredags kunde jag ta mig ner i gillestugan, i går blev det en tur ut på altanen, ner på gräsmattan och bort till växthuset för att hämta en röd och god tomat och i kväll kunde jag långsamt ta en promenad runt kvarteret. Så det går åt rätt håll. Men det - och jag - går långsamt. Jag har svårt att se hur vitrockarna - om jag nu inte får en rekordsnabb återhämtning - ska kunna ge mig nästa dos om tio dar...

Fastän det mest har varit dimma och grått har ändå strimmor av ljus nått in: Aja kom med nya små matportioner, Pepet och hennes Arne levererade tidningar och väldoftande kräm för torr och fnasig hud, vänner hörde av sig på olika sätt (tack! har inte orkat svara än). Florence VAF:ade (Vård Av Fru) hela veckan och gav mig hundra nya skäl att hålla innerligt av honom. Som vanligt lagade han god och näringsrik mat under devisen Med Kalops Mot Kollaps. Så liggande i sängen fick jag i mig små portioner av bl a kalops och kåldolmar. Sussie Sprall (alt, rektor och caféinnehavare) slank förbi med rapporter från körens arbete med den kommande föreställningen. Jag kunde riktigt känna det hon beskrev. Glädjen i att ses och rulla upp ärmarna. Hur bra det lät och hur väl alla övat på sina stämmor. När sen Lars mailade bilder på mina medkorister vid första repan svepte känslan över mig. Inte ledsnad över att inte kunna vara med den här gången, utan den där kärleken. Vilka människor. Vilken kraft. Uddaföreställningen kommer att bli så fin.

Jag kunde ju inte delta i The Lunda Ladies Congress, men det kändes inte heller sorgligt - blev trots allt som en strimma ljus det också. Jag menar, jag lyckades ta mig ner i gillestugan men därifrån till Halmstad är steget långt. Och jag var ä n d å med. I tankarna skålade (i coca-cola fick det väl bli), skrålade och njöt jag i mina vänners sällskap.

En annan källa till glädje är att Sanne Nästanbarn gett sig iväg på sin första stora resa i dag. Malaysia, Indonesien och Filippinerna väntar. När jag blir liiiite starkare ska jag trösta, lugna och stötta hennes oroliga mamma. Men till Sanne sjunger jag (med lite darrig och otränad röst) ur den kommande föreställningen: Fly away, fly away, fly away! Och så citerar jag oss lundatjejer, som i reaktion mot den sedvanliga föräldrauppmaningen "Gör nu inget jag inte skulle ha gjort!" brukade vinka av varandra med hojtet: Gör nu ALLT jag skulle ha gjort.

Carl Bildt och jag

Cytostatika är till för att hindra tumörceller från att föröka sig. Då påverkas också andra celler i kroppen, särskilt de snabbväxande. Och sådana har man t ex i hårrötter, slemhinnor och benmärg. Man ska akta sig för att få sår, för de läker, av samma anledning, mycket sämre. Förra veckan skar jag mig när jag skulle skiva en citron. Inget märkvärdigt hack, men det satt precis i vecket till yttersta leden på vänster hands pekfinger. Nästa dag när jag tog av plåstret räckte det liksom med att titta på såret så gick det upp igen och började blöda. Därmed blev stickning och virkning omöjligt, verktygen petar liksom rätt in i snittet och plåstret hjälper bara lite. Så nu fick det bli broderi.

Jag brukar brodera små motiv till de julkort som Ruter Dams rödakorskrets (Svedala-Börringe-Kärrstorp) sedan monterar och säljer för att få in pengar till katastrofhjälp och andra viktiga ändamål. T ex så betalar man sedan många år för att alla elever i årskurs nio i Svedala ska få en utbildning i Första Hjälpen. Man ingår också i kommunens krisberedskap med sina egna välutbildade resurspersoner, ordnar utflykter för gamla och isolerade och gör en massa sånt nyttigt och bra. Med sin vilja att hjälpa och bidra som enda drivkraft.

Det var tusentals frivilliga rödakorsaktiva som drabbades av den slaskhink som hälldes över organisationen i och med uppdagandet av bedragaren Johan af Donner. Han hade, i kraft av sin position, lurat inte bara Röda Korset utan också Cancerfonden på miljoner. Och det värsta var inte det som drabbade alla engagerade frivilliga. Det värsta är väl att beredvilligheten att hjälpa får sig en smäll. Jag kunde läsa saker som det här på nätet: "Det man alltid vetat uppenbarar sig. Jag ger aldrig en krona till ngn välgörenhet, oavsett vilka de än är, jag vill ge men det här visar på att man inte ens ska lita på RK." Och så var det ju särskilt, att de som ändå aldrig bidrog med en slant i bössan nu fick en skön ursäkt. Men också de som brukat se på Röda Korset med respekt blev misstänksamma. Organisationen hade ju också diskutabelt högavlönade chefer...

Jag som faktiskt varit anställd av Röda Korset vet i alla fall att min lön alltid var för liten. Min arbetsinsats visste inga gränser (dagar, kvällar, helger) och engagemanget var totalt. Det var ett fantastiskt jobb men vid löneförhandlingar var man som tjänsteman alltid plågsamt medveten om vad bara så lite som 50 kr kunde köpa i form av rent vatten för någon brunnbehövande by. Så fullt betalt för mitt arbete fick jag inte annat än genom mina möten med människor och genom att se ATT och HUR hjälpen faktiskt kom fram och fungerade. Men det räckte liksom dåligt till något utöver mat och kläder till mina egna ungar...

I mediabevakningen om lönerna i Röda Korset blev det dessutom alltid fel. Det du lägger i Röda Korsets insamlingsbössa går alltid till den kampanj som anges. Alltså inte till löner och administration vilka betalas av medlemsavgifter. Att det är mindre än 100% som kommer fram i konkret hjälp beror på att kampanjerna alltid medför vissa kostnader: Annonser, banderoller, säkerhetssigill på bössorna, busskyltar osv. Men Röda Korset brukar alltid ligga väldigt högt i jämförelse med andra när det gäller hur stor del av det insamlade som går fram. Kravet för att man ska få ha ett s k 90-konto är att 75% av de insamlade medlen skall gå oavkortat till ändamålet. Röda Korset brukar alltid ligga högt över det kravet.

Nå, i en paus från mitt broderande av juliga lingon fick jag plötsligt i husorganet Skånskan se hur Carl Bildt var ute och skramlade med Röda Kors-bössa. Med sin fru, tidigare medlem i Röda Korsets Centralstyrelse. Nu fortsätter hon att göra det som de allra flesta Röda Kors-aktiva gör: Att ge av sin tid. Och hon tar maken med sig.

Jag har inte så där särskilt mycket gemensamt med paret Bildt i övrigt, men det här kändes bra. Alla kan hjälpa till med något. Ta bara Danis mamma som, sedan Ruter Dam berättat om verksamheten för oss arbetskamrater, erbjöd sig att brodera lite åt Svedala-Börringe-Kärrstorpskretsen och höjde produktiviteten - och därmed insamlade medel - med åtskilligt förra året.

Mina senaste lingon-broderier ser i alla fall ut så här

Katastrofen i Pakistan, med vatten över människor, hem och jordar, är obegriplig, att de säger "förmodligen den största humanitära katastrofen i modern tid" på tv gör det inte mer förståeligt. Avstå lite pengar om du kan. Genom Röda Korset, Läkare utan gränser, Rädda Barnen eller någon annan av alla de välfungerande hjälporganisationer som finns. Kolla bara 90-kontot först! Och har du inte 50 spänn över - ibland är det så - så lägg i a f dina 50-öringar, som snart blir ogiltiga, i någon av Röda Korsets bössor. Allt räknas.

Oj. Det blev visst ett brandtal. Jag mår visst ganska bra :)

Halvvägs!

I dag har jag fått behandling nr 4 av 8. Halvvägs! Om man räknar lite positivt och optimistiskt. För först ska jag ju stå ut med efterverkningarna av dagens påsar... Men jag tror det går bra. Alla blodproverna var - igen! - toppenbra...så därför höjde de dosen igen. Lär nu ligga på max. Och för att rå med trista biverkningar har jag fått nya mediciner. Enda lilla bocken i Hurpatientenskötersig-protokollet är väl att blodtrycket stigit en hel del och jag behöver öka d e n medicineringen.

Med mer medicin i droppåsarna tar behandlingen längre tid. Var på sjukhuset 11.00-16.30 idag. Men reclinerfåtöljerna är sköna och sällskapet alltid trevligt. Och jag lyckades få in en helt fantastisk helg (mån-onsdag, men det kändes som jul- eller midsommarfirande...minus alkohol och dans, då...) inför den nya dosen. Med bästa vän Pepa åkte jag till bästa vän Maggan (ja, jag har två!). Bägge är sjukvårdsutbildade och beordrade mig då och då att gå och sova. Och de är envisa var och en för sig, så det var inte mycket att be för. Mellan sovstunderna hann vi i a f med idel njutningar: Altarskåpet i Växjö domkyrka, sushikväll, klädinköp, besök i familjen B:s Ramkvillaparadis (där en av de beordrade sovstunderna inföll), promenad vid skiffergruvan i Hörnebo, besök i svampskog (jag satt mest på en sten medan de andra hittade allt möjligt gott), liten kräftfest med snapsvisor och allt (jag skålade i coca cola), ett par loppis och en snabbtur till Kosta.

Jag diskade inte ens. De tog så väl hand om mig och gjorde det liksom möjligt. Till och med ett av de obligatoriska blodproven kunde jag med deras råd och hjälp fixa i Växjö.

Jag körde själv dit och hem - under Pepas medicinska blick - så blir jag inte knockad av den här senaste påsen vet jag därmed att jag kan ta mig till träffen med The Lundaladies i Halmstad om 10 dagar. Det gäller att samla på lycka!

Dagens olycka visade sig dock nu ikväll. Musten, den som hållit mitt humör uppe under de tristaste faserna, musten som annars bara avnjutes till jul och påsk men som nu visats sig kunna trollas fram tack vare essens och vår Soda-maskin, den musten smakar inget längre. Tungans mustlökar har lagt av. Ett riktigt bakslag.

Nu: Visdomsord FRÅN vagabonden

I dag fick jag mail från storsonen. Inte om var han är, vad han gör och hur han mår. Inget om pengar eller hälsa. Bara en kortfattad tänkvärdhet till svar på mitt blogginlägg.

Ville egentligen komentera på din blogg tis 10 aug men det är inte så lätt för bloggutomstående töntar att göra sig hörda; Den lille nomaden har bara en sak att säga i sitt blyga försök att berättiga sin landsflykt: "om man svänger höger i en vänstersväng får man se mer av naturen"

Is he in heaven? Is he in hell?
Förmodligen det första.

Generna och vantprojektet

Min mormor handarbetade alltså. Min mamma med. Och mammas moster. Mitt i det växte jag upp. Bland batikvax, sniljemattor, korsstygnsmönster, garn och lampskärmar. Det har präglat mig. Det verkar inte ha tagit så hårt på andra i släkten - min bror tex är en textil analfabet. Ja, kusin Sofia sydde förstås väldigt fina lapptäcken ett tag...och kusin Johanna kan förmodligen en hel del om spets som hennes mamma, min moster, var duktig på. Men intresset hos deras bröder verkar generande ljumt. Vad jag vet är det inget av kusinbarnen som visar läggning för det textila och min brors äldsta dotter har andra intressen. Men sen kom Laura...



Laura älskar att pyssla. Hon fingervirkar (påtar) imponerande längder "garnormar", har börjat lära sig sticka och virka och gillar att syssla med pärlor, "att pärla" som hon själv säger. När vi träffas har vi nästan alltid ett litet handarbetsprojekt tillsammans. Hon tycker det är jättekul. Men roligast tycker nog jag och mamma att det är. Äntligen! En arvtagerska! Framtiden är säkrad. Tjejen är bara 8!



Under julen pysslade vi som vanligt och vi botaniserade bland mina kassar med garn i källaren. Då föddes idén. Om jag och mamma ägnade överskottstid - dvs sådan som vi inte la på våra egna handarbeten - på att t ex sticka och virka vantar, mössor och halsdukar (av allt det fina garnet som bara ligger där och stirrar på mig - mamma har egna kassar) och Laura textade lite etiketter (viktigt, då kan hon lära sig om ull, siden, polyamid, akryl och annat som spinns in i garn!) så skulle vi kunna ha ett joint venture med en julmarknadsförsäljning. Mamma var genast po och Laura började texta.



Så här i mitten på augusti har vi drygt 100 färdiga objekt. Allt är handgjort, unikt, huvudsakligen i naturmaterial och grejerna är jättefina. Nu gäller det bara att hitta en lämplig julmarknad. Misslyckas vi med det kan vänner och bekanta räkna med att bli utsatta för våldsam nasning...

Idag har jag inte handarbetat alls (än!) men de föregående två dagarna åstadkom jag två vantvarianter:

Observera plåstret på modellens hand. Härrör från ett av alla återkommande blodprovstagningar. Blodprovstagningshål på fingret är så där för stickning och broderande...

I går avslutade jag den första boken under sjukskrivningen. Jag som vanligtvis kan klämma en bok om dagen. Men jag tenderar för närvarande att nicka till så snart jag lägger mig eller sätter mig bekvämt med en bok. Så det tog alltså 5 veckor att genomnjuta Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren, stor idol. Möjligen är det inte bara behandlingströttheten som gjort att det tagit tid. Man vill ju liksom att hans böcker ska vaaaara. Länge. Roligt var det i af. Jag skrattade högt i väntrummet på vårdcentralen häromveckan.

Nu har jag gripit mig an Jorden de ärvde av Björn af Kleen. Den var mycket omdebatterad när den kom och boken har legat och väntat på mig sedan dess. Den är ett snyggt journalistiskt jobb över den jordägande adeln i Sverige. Man häpnar. Det är stötande. Man nickar så att säga inte till. Och någon sund vrede börjar mullra på djupt där inne i det röda kvinnohjärtat. Va?! Snacka om gener. Snacka om arvtagare! Och snacka om projekt över generationsgränserna. Huvva. Där ligger Aja, Laura och jag i lä.