Vespefes

Konstaterade i går att övergången från skallig cellgiftsbehandlad till något sorts normalt jag, uppenbarligen måste ske via fasen Tussig Onkel Fester. Jag ser löjlig ut. Och att undvika att ställa mig i motljus hjälper inte. De små fjuntottarna syns ändå. Vilket väl betyder att det växer bra... Det får gärna gå jättefortare.

Ett dygn hos Maggs har gjort mig gott. Nytt, mysigt hem har hon och jag fick sushi och amerikanska plättar med blåbär (alltid hemplockat hos henne) och lönnsirap. Att köra dit gick jättebra och sen har jag vilat på hennes soffa, precis som vi bestämt. Av Maggan fick jag en mycket vacker borste som hon själv gjort av tvinnade björnmosserötter. Den använder man för att sopa aska ur spisen. Och på småländska heter det "Vespefes". För att man just vispar undan askan med den. Vilket förklarar åtminstone första delen av ordet...

Det som verkade vara en hotande förkylning har försvunnit och jag hypokondrar inte längre.


Min nya Vespefes