Min ambition att sitta på kommunfullmäktige och granska SD:arna gick tidigt om intet. Sprall lockade mig nämligen att börja dansa linedance den gångna vårterminen. Med henne, Christel och Lena. Dansades gjorde det på måndagar, samma dag som alla fullmäktigesammanträden ägde rum. Jag tänkte att linedance skulle vara ett bra och lagom krävande sätt att börja röra lite mer aktivt på mig igen. Och det var det. Ganska så ordentligt krävande, faktiskt. Och nyttigt för en som bara legat och hasat sig fram.
Men när studieförbundsterminen var över hanns det politiska spanandet i a f med. Jag satt en hel kväll och lyssnade till politikerna i min lilla stad. Roligt är väl fel ord, men intressant var det. Och SD:arna gjorde inte mycket väsen av sig. Fast en låter konstigt när han talar. Det hade jag förstås redan läst om i tidningarna. Många andra ledamöter i fullmäktige hade högljutt klagat på den invandrade danske mannen som talar en rotvälska mycket svår att förstå. Partiet fann för gott att skicka honom på svenskkurs. Det tyckte jag var roligt. Men antingen hade han skolkat eller också hade inte kursen kommit igång än, för svårbegripligr var han. Kanske är det bra, kanske gör han mindre skada...
I dag är det precis ett år sedan jag påbörjade cellgiftsbehandlingen. Känns som det är mycket länge sen. Men lagom till årsdagen hade jag blivit kallad till mammografi och fick alltså känna på de gamla bekanta sjukhuskorridorerna och väntrummen just idag. Jag har inte oroat mig alls, inte grubblat över vad bilderna ska visa - åtminstone inte på ett medvetet plan.
Så 08.30 i morse började det. Jag blev klämd, pressad och ihopplattad på det där karaktäristiska mammografisättet och jag försökte att småprata med sköterskan istället för att stöna och svära som annars låg närmast till hands. Bland annat frågade jag om någon skulle titta på bilderna nu och jag få ett direkt besked, men sköterskan sa att nej, svaret gick till den remitterande läkaren på onkologen. Men när alla bilderna var tagna tittade hon på dem en kort stund och sen sa hon: Det är nog bäst att du sätter dig här en stund. Och så gick hon. Det blev alldeles tomt. Herregud, hur är det där inne i mig?! Är brösten fulla av nya tumörer? Vad ska jag först ta itu med i så fall? Då måste jag åka hem i stället för till jobbet och sätta mig och ta hand om själva reorienteringen. Ska jag behöva stiga på det där cellgiftståget igen? Och opereras? Jag var alldeles darrig när sköterskan stack in huvudet igen och sa att allt såg bra ut och att jag kunde gå hem. Hon hade nog gått på linedance istället för psykologikursen.
Det har tagit större delen av dan men jag är fortfarande lite skakig. Jag lever ju oftast i den naiva övertygelsen att jag är botad. Det är inte så begåvat kanske - men skönt.
