2010 - ett märkvärdigt och speciellt år

2010 går mot sitt slut. Jag och Florence slappar. De sista julgästerna åkte i förrgår och det är alldeles tyst. Inget Ukulelespelande, inga högljudda sällskapsspelsdrabbningar, inga barn.

För inte så länge sedan sa Maggs att nu är snart det här skitåret över för din del. Och det är det. Men jag tänker inte på det som ett skitår. Det har varit långt och rymt en massa konstiga saker som jag inte var förberedd på. Det har varit tufft och omfattat ögonblick av uppgivenhet. Men det har också varit roligt. Emellan allt det där tunga och krävande, har jag haft roligt. Jag har jag lärt mig en massa och har träffat nya intressanta människor. Och jag har nästan inte oroat mig alls. Varken för mig själv eller mina barn. Fast Florence har jag nog bekymrat mig för ibland. För att han har fått dra ett tungt lass, för att han inte haft så många att prata med om det skulle behövas. Och så blev jag ju rädd den där gången han satte i halsen. Och den där natten han trillade ur sängen! Fast det kanske inte var i år... Kära nån vad tiden går fort!!

Så här, de sista timmarna av året vill jag skicka varma, tacksamma tankar till alla er som hört av er och hållit mitt mod uppe under prövningarna. Ni har ingen aning om hur mycket dessa era mail, sms, kort, brev och kommentarer på bloggen har betytt för mig. I de mörkaste stunderna gjorde de all skillnad. Höll mig under hakan när jag plaskade runt i svarta pölar. I O U. All omsorg har varit ovärderlig.

Idag var det lite mildare i luften. Jag tvingade upp uterumsdörren genom snön för första gången på i alla fall en månad. Och så stolpade jag ut. Jag sjönk ner till knäna i snö men ville ju ta det där fotot, årets sista. Så här ser Bättringsvägen (förbi poolen) ut idag. Det som ser ut som ett litet släpmärke i snön är spår efter takdropp. Genom porten kan man se Florence som är ute och saltar. Halkan är förrädisk...


Jag är på bättringsvägen. Jag är glad och mår bra. Och jag är mycket tacksam. För all högteknologisk vård, för omhändertagandet vid alla sjukhus- och labbesök, för hur Aja och Florence tagit hand om mig när jag inte dugt till det själv och för att jag har er, familj och goda vänner. Alla tillönskas härmed ett harmoniskt GOTT NYTT ÅR, fullt av kärlek och värme.

Frid och fröjd !

Tulpaner från Vildingarnas Land (Malaysia, och mina favoritvildingar där) lämnades av en liten tomtenissa på vår förstutrapp dagen före julafton. Bilden gör dem inte rättvisa. De var MAFFIGA.

Den 23:e december fick jag min sista strålning. Hela strålningsperioden låg i november/december och sammanföll med de värsta vinterdagarna och -vägarna i kvinnaminne (mitt). Dagen före julafton var en av de tuffaste dagarna. Skyffel i bilen, liksom filt och varm choklad, långkalsonger på, dubbla mössor och vantar följde med för säkerhets skull. Men också den dagen gick det bra. Jag fastnade ingen stans. Lilljäntan följde med till sjukhuset och fick se hur det går till när sådana som jag behandlas.

Och sen hade jag behandlats färdigt! Det känns fortfarande, så här en vecka senare, lite overkligt. Jag som liksom varit fjättrad till lab och olika sjukhusavdelningar. Men det blir ju en del uppföljningsbesök och provtagningar framöver.

Nu var det i a f jul och här skulle det firas. T o m storsonen hade tagit sig hem från Spanien. Det gjorde mig mycket glad.



Och sen drällde det in nära och kära. När vi var som flest var vi 14 personer som alla sov i Mâcken. Folk kom från Göteborg, Stockholm och - som sagt var - Barcelona. För att inte tala om alla kära skåningar.

Jag hade skaffat förutsättningar för gemensamt musicerande under devisen ALLA BORDE HA EN UKKE, och julklapparna bestod alltså till stor del av små hawaiigitarrer. Det är lite svårt att spela de där stränginstrumenten med bibehållen värdighet, men vi lyckades jättebra. Jag var mycket nöjd med ukke-orkestern. Eftersom instrumenten var nya och strängarna otänjda tog det ett par dygn av ständig stämning (lilljäntan och storsonen fixade) innan det började låta hyfsat. Men då drog vi av flera gamla slagdängor på tre ackord.



Så här såg det ut under stämningsarbetet. Några ukkar skruvades det på medan andra fick vila. Det här är alltså inte alla...

Annars blev julen härligt normal. Trångt och stökigt, madrasser både här och där, Karl Bertil Johnssons jul på TV, traditionellt telefonsamtal med Svenne Byx, Skypesnack med Kuala Lumpur, massor av mat och så sällskapsspel. Precis som vanligt! Jag fick många fina hälsningar på sms och mail och vanliga julkort kom det ju också. På ett av dem hade Katräng Med Gäng skickat följande L´Oréalhälsning:

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR
(Because you´re worth it!)

Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig...?

Sedan lite drygt två veckor ligger jag dagligen på den här britsen


och blir bestrålad. Hittills har det varit väldigt lätt, jämförelsevis. Lite, lite ont ibland och så är jag trött emellanåt. Men eftersom jag fått två doser idag (en på morgonen och en på kvällen)har jag faktiskt gjort mer än hälften av mina sejourer i det högteknologiska rummet. Jag ligger där och andas som jag har lärt mig, med armarna upp längs med öronen och en sandsäck på händerna för att jag ska ligga helt still, och likadant varje gång...

Jag har dessutom börjat arbeta lite! I måndags gjorde jag min första fjärdedelsdag och fick börja dagen med möte i konstföreningen! Jättekul att prata konst igen. Sen var det väldigt roligt att vara tillbaka bland arbetskamraterna. Men utmattande. Jag stöp i säng.