Tre år efteråt - Älskade ungar

Härom morgonen, när jag och Florence som vanligt vaknade till ekot på P1, sa nyhetsuppläsaren att Sverige ligger i framkanten när det gäller behandling av bröstcancer. 19 av 20 behandlade kvinnor lever fortfarande 3 år efter diagnosen.

Till den gruppen hör jag.

Vi klappade lite på varandra där i sängen och så undslapp jag mig nog ett litet "Tjohoo" så som Laura brukar göra av pur livsglädje. För mycket livsglädje är det. Livet är gott. Kroppen är full av små avigheter efter cellgifts- och hormonbehandling, men oj vad mycket kul man kan göra med den. Och vad många ställen man kan resa till! Vi har rest. Och vi fortsätter att planera in resor, så mycket som det går. För det som är gjort är gjort, det som står i "den blå boken" det har man varit med om.

Sedan mitt senaste blogginlägg har jag gjort några mycket viktiga saker. Jag uppfyllde mitt löfte till mig själv, att leta upp den där fine vännen från Blekinge och be lite om förlåtelse. För att jag inte vårdat vår vänskap bättre trots att han och hans familj är viktiga för mig. Det fattade jag när jag fått cancerdiagnosen men ännu ingen prognos: Är ens tid betydligt kortare än vad man tänkt sig, ska man se till att omge sig med dem man tycker om.

Den andra viktig saken jag gjort är att jag släppt taget om mina barn. Jag tänker på dem ofta, ofta och längtar ständigt efter dem, men jag h a r klippt navelsträngen. Det säger t o m Florence. Storsonen är någonstans i Europa, lilljäntan i Canada. Och jag är lycklig å bägges vägnar, att de kan gå sina egna vägar. Lilljäntan ska jag åka och hälsa på imorgon, men för att inte hamna i curlinghönefällan ska vi bo på hotell.

Andra fina ungar ger också guldkant åt livet. Mina tre gudbarn i Kuala Lumpur, t ex. Jag älskar nyheter från deras horisont och försöker begripa hur fantastiskt kulturkompetenta dessa små smålänningar kommer att bli. Tre avlägsna källor till glädje. Florence tre barnbarn Molly, Abbe och Beata finns närmare och det är häftigt att följa med i deras utveckling. Tre små nya liv. Så har jag ju Bubbens Laura och Sofia - det lilla paketet tar snart studenten! Och allt det får jag vara med om!

En del liv blir inte levda tillräckligt länge. Känslorna efter händelserna på Utöya var svåra att hantera. Jag vet inte när jag grät så mycket sist. Förtvivlan var mycket konkret för mig som ju ändå hade alla mina nära och kära i säkerhet långt långt borta ifrån helvetet på ön.
Det var ungar.
Idealister med hopp och tro.
Ungdomar som ville förändra världen till det bättre!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av min vanmakt men startade i alla fall ett handarbetsprojekt som blev färdigt runt ettårsdagen efter massmordet. Min korsstygnsbild är en mur av en massa olika och unika stenar. Muren är stark och färgglad men 69 stenar fattas. Hålen efter de stulna stenarna har blivit till fönster på det att vi alla ska kunna se långt och klart genom dem:

Det hjälpte mig lite. En sorts virkad spis det också...

Handarbetandet fortsätter alltså. Stickprojekt, broderiprojekt, virkningsprojekt. Det finns så mycket kvar att göra. Med till Canada föjer mitt broderi som måste vara färdigt till Svennes och Gullans guldbröllopsfest den 13 april. För 50 år sedan var jag brudnäbb på deras bröllop. Ett helt liv.

Nej inte ett helt.

För att inte helt sluta prata om världsliga saker så kan jag ang mitt hår säga att drygt två år efteravslutad behandling är det, håret, som vanligt igen. Utom i näsan, där det inte alls kommit tillbaka. Det är först när man är som en slät babyrumpa innuti näsan som man förstår vad de fina håren var bra till! Samla upp sånt som flyger runt, damm och baciller. De håren har alltså vikt ner sig. Men de där envisa stråna på hakan, de verkar hur giftmotståndiga som helst... Tantpower!

Ett år senare. Ett hår senare.

Jag har hår igen. När det kom och var superkort tyckte jag att jag var riktigt snygg - kaxig liksom. Som om jag valt och vågat skaffa crewcut modell drastisk. Men det förblev inte i sin tuffa hjälmform utan fortsatte att växa. Det visade sig snart att jag fått ett krulligt hår. Som farbror Kebbe hade. Som kusin Willy har. Medan de intensiva lockarna passade mina manliga släktingar utmärkt är de väldigt malplacé på mig. Jag ville inte! Det var inte så att jag förtvivlade men kul var det inte!

Folk ville känna på burret- och det fick de, folk fnittrade - och det gjorde inget, någon tittade på mitt hår och började omgående prata om sin pudel - och det kunde jag ta. Men det var det här att se sig i spegeln och inte alls känna igen sig. Huvva. Jag försökte kalla det något bra, för att de skulle kännas bra: Knullrufs, Ådals-afro, men inget hjälpte. Jag sa till Bubben att jag tyckte att det såg ut som om jag fått pubeshår på skallen, och han sa inte emot. Han snarare nickade lite och så föreslog han en brasiliansk vaxning bakom öronen... Florence säger att han tycker det är fint, att jag liknar Harpo Marx.

Och ungefär så här såg det ut ett år efter att mitt förra hår föll för rakhyveln:



Foto: Joakim S

Jag får bara stå ut. Har fortfarande inte haft några frisörkostnader och det är ju bra. Schampokostnaden är däremot tillbaka på normal nivå - den här sortens hår måste tvättas ofta. Jag kan vakna efter vad som borde varit skönhetssömn och se helt galen ut - lite som Kramer. Då tvättar jag och tämjer på så sätt burret något. Men jag känner inte igen mig.

Ett år efteråt - jag och SD:arna

Min ambition att sitta på kommunfullmäktige och granska SD:arna gick tidigt om intet. Sprall lockade mig nämligen att börja dansa linedance den gångna vårterminen. Med henne, Christel och Lena. Dansades gjorde det på måndagar, samma dag som alla fullmäktigesammanträden ägde rum. Jag tänkte att linedance skulle vara ett bra och lagom krävande sätt att börja röra lite mer aktivt på mig igen. Och det var det. Ganska så ordentligt krävande, faktiskt. Och nyttigt för en som bara legat och hasat sig fram.
Men när studieförbundsterminen var över hanns det politiska spanandet i a f med. Jag satt en hel kväll och lyssnade till politikerna i min lilla stad. Roligt är väl fel ord, men intressant var det. Och SD:arna gjorde inte mycket väsen av sig. Fast en låter konstigt när han talar. Det hade jag förstås redan läst om i tidningarna. Många andra ledamöter i fullmäktige hade högljutt klagat på den invandrade danske mannen som talar en rotvälska mycket svår att förstå. Partiet fann för gott att skicka honom på svenskkurs. Det tyckte jag var roligt. Men antingen hade han skolkat eller också hade inte kursen kommit igång än, för svårbegripligr var han. Kanske är det bra, kanske gör han mindre skada...

I dag är det precis ett år sedan jag påbörjade cellgiftsbehandlingen. Känns som det är mycket länge sen. Men lagom till årsdagen hade jag blivit kallad till mammografi och fick alltså känna på de gamla bekanta sjukhuskorridorerna och väntrummen just idag. Jag har inte oroat mig alls, inte grubblat över vad bilderna ska visa - åtminstone inte på ett medvetet plan.

Så 08.30 i morse började det. Jag blev klämd, pressad och ihopplattad på det där karaktäristiska mammografisättet och jag försökte att småprata med sköterskan istället för att stöna och svära som annars låg närmast till hands. Bland annat frågade jag om någon skulle titta på bilderna nu och jag få ett direkt besked, men sköterskan sa att nej, svaret gick till den remitterande läkaren på onkologen. Men när alla bilderna var tagna tittade hon på dem en kort stund och sen sa hon: Det är nog bäst att du sätter dig här en stund. Och så gick hon. Det blev alldeles tomt. Herregud, hur är det där inne i mig?! Är brösten fulla av nya tumörer? Vad ska jag först ta itu med i så fall? Då måste jag åka hem i stället för till jobbet och sätta mig och ta hand om själva reorienteringen. Ska jag behöva stiga på det där cellgiftståget igen? Och opereras? Jag var alldeles darrig när sköterskan stack in huvudet igen och sa att allt såg bra ut och att jag kunde gå hem. Hon hade nog gått på linedance istället för psykologikursen.

Det har tagit större delen av dan men jag är fortfarande lite skakig. Jag lever ju oftast i den naiva övertygelsen att jag är botad. Det är inte så begåvat kanske - men skönt.

Frankensteins brud

Jag har fått en strumpa. För armen. Det får man när man visar tendenser till ödem, vätskeansamling. Det är relativt vanligt med ödem när man varit inne och skurit i lymfkärlssystemet och särskilt vanligt om man redan från början är lite fetlagd. Så jag visste alltså att jag hörde till riskgruppen...

Konstigt nog var det en av mina få nojjor när det stod klart att här talade vi cancer, operation, cellgifter och strålning. Just risken att få elefantarm och behöva dra på mig en sån där förskräcklig brun, grov och elastisk binda. Jag hade närmligen, för länge sedan, besökt Karin O när de på hennes jobb - plastikkirurgen - hade öppet hus. Och där förevisades just behandling med sådana här strumpor samt visades klart vanställda armar efter just bröstcancerbehandling. Så att tappa håret var jag inte så bekymrad för och cellgifterna skulle ju bara klaras av - inget att be för - men ÖDEM, det ville jag inte ha.

Och nu är jag där. Armen är inte vanställd, men jag har haft besvär och svårt att sova, så det var ju bara att krypa till korset. Strumpan är inte vacker men effektiv. Den kämmer åt så redigt runt armen att den resulterar i svullen hand. Därför fick jag också åtklämmande handske. Och då ser jag ut som ovan. Frankensteins Brud, tänkte jag när jag såg min inklädda arm. Ja, eller nån cyborg, muntrade Joakim upp, när jag förevisade strumpan på jobbet. Men det är mycket mindre av ett problem än vad jag väntade mig. Och den gör gott. När jag fick strumpan suckade jag lite och sa att jag inte trodde min partner skulle tända på den sortens vänsterarm, hade de möjligen någon variant i svart lack eller latex? Men det fanns inte. Och faktum är att Florence verkar gilla mig oavsett om jag har hår eller inte och oberoende av hur mina armar för tillfället är utstyrda. Jag har tur, jag.

Och själva spisen?

Uppmärksamma läsare av bloggen har märkt att det nu går längre tid mellan mina inlägg. Någon har t o m frågat om jag har slutat. Men det har jag inte. Bloggen kom till för att jag skulle kunna berätta för nära och kära om vad jag var med om och hur jag mådde. Och som en liten terapeutisk övning för mig själv. Handarbetet - det som skänker mig så mycket glädje och tillfredsställelse - skulle komma att spela stor roll. Nu när all behandling är över och jag bara äter lite hormonpåverkande medicin känner jag mig ju nästan som vanligt. Nästan. Men hittills har ingen doktor sagt att jag är frisk. Kanske gör man inte det längre just därför att sjukdomen är sådan att den kan komma tillbaka (jag måste komma ihåg att fråga nästa gång jag träffar någon av dem!). Därför har jag tänkt fortsätta blogga ett tag till. Så att det i a f blir ett år.

Och handarbetet, själva spisvirkningen, har varit sorgligt försummat i bloggen ett tag. Nu gör jag någonting åt det:

Jukmarknaden, som var mysig och härlig och stämningsfull, innebar som jag skrivit tidigare inte någon större försäljningsframgång. Av alla de saker Aja och jag stickat och virkat fick vi ta det mesta med oss hem. Men eftersom vi är rejäla och driftiga kvinnor fortsatte Vantprojektet på hemmaplan. Jag saluförde allt det varma i ull på såväl jobbet som i kören. Och det gick åt. Nästan allt! Så här såg det ut när arbetskamraterna handlade av mig i början av december:


Många handlade värmande julklappar av mig. Foto: Joakim S

Straxt före jul kom det också ett långt mail från Evi i Grekland. Hon bifogade ett foto på sig själv i den röda tröjan som jag gjort under hösten och säger att tanterna på hennes lilla ö beundrar den.

Min grekiska favoritmodell. Foto: Evis mamma.

Och jag har kunnat fortsätta handarbeta! Neuropatin är liiiite bättre och det har blivit såväl broderade tavlor som fler tröjor. En till min avhållna och avgångna dirigent och en till Kerstin. Jag tappar lite stickor och nålar i golvet ibland, men det går ändå. Jag stode mig rätt slätt utan handarbetet så det är tur. Nu sätter jag mig framför kvälls-tv:n och jobbar på Andrés varma tröja.

Värme till er också.

Rosa Band Och Rosa Bubbel

Den 6 december började jag jobba lite igen - 25 %. Den 3 januari tog jag klivet upp till 50 %. Det är underbart, fantastiskt roligt att vara tillbaka på jobbet, men krävande och lite stressigt ibland. Jag har ju inte samma hastighet som för ett år sedan och dessutom har det införts nya rutiner, nya dataprogram, ny telefoni, ny tidsrapportering mm mm. Jag brukar behöva sova lite när jag kommer hem efter lunch. Men det är fortfarande lika roligt att stiga upp tidigt och ge sig iväg till jobbet, till Ruter Dam och de andra.

Trettondagshelgen bjöd på den lyckligaste kvällen på länge. Egentligen skulle jag och Florence få en lugn middag hemma hos mamma och pappa Piff, men eftersom n ä s t a n alla barn var på plats i Skåne så tog Piffarna beslutet att också bjuda in ungar med respektive. Vid 19-snåret slog vi oss ner vid bordet. Det var bara lilljäntan som saknades (skidvecka i Norge med Malin Mys) men i hennes ställe hade André tagit med sin mamma Gun och således var vi elva runt bordet. Elva vuxna! Vi föräldrar, min son och André och så Stora Guld med sin Jonas, C och hennes Langemange. De är stora nu, det är bara att inse. Och så fina människor. Vi föräldrar kan inte ha gjort helt fel.

Ingen ville bryta upp och alla hade det hjärtligt gott. Först 03.30 - och det var väl jag, konvalescenten, som först fick börja kämpa mot fallande ögonlock - lämnade vi bordet, gemenskapen och den värdefulla stunden. Storsonen stannade, precis som jag, över natten och vi hade många timmar av härlig samvaro också nästa dag. Allt - som så ofta - tack vare familjen Piff.


Trettondagen firade vi också. Mamma Piff tyckte att det vore lämpligt att avsluta rosabandetåret med rosa bubbel. Så det gjorde vi. Det lilla glaset är Pappa Piffs. Han är försiktig med alkoholen... foto: Pep

2010 - ett märkvärdigt och speciellt år

2010 går mot sitt slut. Jag och Florence slappar. De sista julgästerna åkte i förrgår och det är alldeles tyst. Inget Ukulelespelande, inga högljudda sällskapsspelsdrabbningar, inga barn.

För inte så länge sedan sa Maggs att nu är snart det här skitåret över för din del. Och det är det. Men jag tänker inte på det som ett skitår. Det har varit långt och rymt en massa konstiga saker som jag inte var förberedd på. Det har varit tufft och omfattat ögonblick av uppgivenhet. Men det har också varit roligt. Emellan allt det där tunga och krävande, har jag haft roligt. Jag har jag lärt mig en massa och har träffat nya intressanta människor. Och jag har nästan inte oroat mig alls. Varken för mig själv eller mina barn. Fast Florence har jag nog bekymrat mig för ibland. För att han har fått dra ett tungt lass, för att han inte haft så många att prata med om det skulle behövas. Och så blev jag ju rädd den där gången han satte i halsen. Och den där natten han trillade ur sängen! Fast det kanske inte var i år... Kära nån vad tiden går fort!!

Så här, de sista timmarna av året vill jag skicka varma, tacksamma tankar till alla er som hört av er och hållit mitt mod uppe under prövningarna. Ni har ingen aning om hur mycket dessa era mail, sms, kort, brev och kommentarer på bloggen har betytt för mig. I de mörkaste stunderna gjorde de all skillnad. Höll mig under hakan när jag plaskade runt i svarta pölar. I O U. All omsorg har varit ovärderlig.

Idag var det lite mildare i luften. Jag tvingade upp uterumsdörren genom snön för första gången på i alla fall en månad. Och så stolpade jag ut. Jag sjönk ner till knäna i snö men ville ju ta det där fotot, årets sista. Så här ser Bättringsvägen (förbi poolen) ut idag. Det som ser ut som ett litet släpmärke i snön är spår efter takdropp. Genom porten kan man se Florence som är ute och saltar. Halkan är förrädisk...


Jag är på bättringsvägen. Jag är glad och mår bra. Och jag är mycket tacksam. För all högteknologisk vård, för omhändertagandet vid alla sjukhus- och labbesök, för hur Aja och Florence tagit hand om mig när jag inte dugt till det själv och för att jag har er, familj och goda vänner. Alla tillönskas härmed ett harmoniskt GOTT NYTT ÅR, fullt av kärlek och värme.