Jag har fått en strumpa. För armen. Det får man när man visar tendenser till ödem, vätskeansamling. Det är relativt vanligt med ödem när man varit inne och skurit i lymfkärlssystemet och särskilt vanligt om man redan från början är lite fetlagd. Så jag visste alltså att jag hörde till riskgruppen...
Konstigt nog var det en av mina få nojjor när det stod klart att här talade vi cancer, operation, cellgifter och strålning. Just risken att få elefantarm och behöva dra på mig en sån där förskräcklig brun, grov och elastisk binda. Jag hade närmligen, för länge sedan, besökt Karin O när de på hennes jobb - plastikkirurgen - hade öppet hus. Och där förevisades just behandling med sådana här strumpor samt visades klart vanställda armar efter just bröstcancerbehandling. Så att tappa håret var jag inte så bekymrad för och cellgifterna skulle ju bara klaras av - inget att be för - men ÖDEM, det ville jag inte ha.
Och nu är jag där. Armen är inte vanställd, men jag har haft besvär och svårt att sova, så det var ju bara att krypa till korset. Strumpan är inte vacker men effektiv. Den kämmer åt så redigt runt armen att den resulterar i svullen hand. Därför fick jag också åtklämmande handske. Och då ser jag ut som ovan. Frankensteins Brud, tänkte jag när jag såg min inklädda arm. Ja, eller nån cyborg, muntrade Joakim upp, när jag förevisade strumpan på jobbet. Men det är mycket mindre av ett problem än vad jag väntade mig. Och den gör gott. När jag fick strumpan suckade jag lite och sa att jag inte trodde min partner skulle tända på den sortens vänsterarm, hade de möjligen någon variant i svart lack eller latex? Men det fanns inte. Och faktum är att Florence verkar gilla mig oavsett om jag har hår eller inte och oberoende av hur mina armar för tillfället är utstyrda. Jag har tur, jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar