Och själva spisen?

Uppmärksamma läsare av bloggen har märkt att det nu går längre tid mellan mina inlägg. Någon har t o m frågat om jag har slutat. Men det har jag inte. Bloggen kom till för att jag skulle kunna berätta för nära och kära om vad jag var med om och hur jag mådde. Och som en liten terapeutisk övning för mig själv. Handarbetet - det som skänker mig så mycket glädje och tillfredsställelse - skulle komma att spela stor roll. Nu när all behandling är över och jag bara äter lite hormonpåverkande medicin känner jag mig ju nästan som vanligt. Nästan. Men hittills har ingen doktor sagt att jag är frisk. Kanske gör man inte det längre just därför att sjukdomen är sådan att den kan komma tillbaka (jag måste komma ihåg att fråga nästa gång jag träffar någon av dem!). Därför har jag tänkt fortsätta blogga ett tag till. Så att det i a f blir ett år.

Och handarbetet, själva spisvirkningen, har varit sorgligt försummat i bloggen ett tag. Nu gör jag någonting åt det:

Jukmarknaden, som var mysig och härlig och stämningsfull, innebar som jag skrivit tidigare inte någon större försäljningsframgång. Av alla de saker Aja och jag stickat och virkat fick vi ta det mesta med oss hem. Men eftersom vi är rejäla och driftiga kvinnor fortsatte Vantprojektet på hemmaplan. Jag saluförde allt det varma i ull på såväl jobbet som i kören. Och det gick åt. Nästan allt! Så här såg det ut när arbetskamraterna handlade av mig i början av december:


Många handlade värmande julklappar av mig. Foto: Joakim S

Straxt före jul kom det också ett långt mail från Evi i Grekland. Hon bifogade ett foto på sig själv i den röda tröjan som jag gjort under hösten och säger att tanterna på hennes lilla ö beundrar den.

Min grekiska favoritmodell. Foto: Evis mamma.

Och jag har kunnat fortsätta handarbeta! Neuropatin är liiiite bättre och det har blivit såväl broderade tavlor som fler tröjor. En till min avhållna och avgångna dirigent och en till Kerstin. Jag tappar lite stickor och nålar i golvet ibland, men det går ändå. Jag stode mig rätt slätt utan handarbetet så det är tur. Nu sätter jag mig framför kvälls-tv:n och jobbar på Andrés varma tröja.

Värme till er också.

Rosa Band Och Rosa Bubbel

Den 6 december började jag jobba lite igen - 25 %. Den 3 januari tog jag klivet upp till 50 %. Det är underbart, fantastiskt roligt att vara tillbaka på jobbet, men krävande och lite stressigt ibland. Jag har ju inte samma hastighet som för ett år sedan och dessutom har det införts nya rutiner, nya dataprogram, ny telefoni, ny tidsrapportering mm mm. Jag brukar behöva sova lite när jag kommer hem efter lunch. Men det är fortfarande lika roligt att stiga upp tidigt och ge sig iväg till jobbet, till Ruter Dam och de andra.

Trettondagshelgen bjöd på den lyckligaste kvällen på länge. Egentligen skulle jag och Florence få en lugn middag hemma hos mamma och pappa Piff, men eftersom n ä s t a n alla barn var på plats i Skåne så tog Piffarna beslutet att också bjuda in ungar med respektive. Vid 19-snåret slog vi oss ner vid bordet. Det var bara lilljäntan som saknades (skidvecka i Norge med Malin Mys) men i hennes ställe hade André tagit med sin mamma Gun och således var vi elva runt bordet. Elva vuxna! Vi föräldrar, min son och André och så Stora Guld med sin Jonas, C och hennes Langemange. De är stora nu, det är bara att inse. Och så fina människor. Vi föräldrar kan inte ha gjort helt fel.

Ingen ville bryta upp och alla hade det hjärtligt gott. Först 03.30 - och det var väl jag, konvalescenten, som först fick börja kämpa mot fallande ögonlock - lämnade vi bordet, gemenskapen och den värdefulla stunden. Storsonen stannade, precis som jag, över natten och vi hade många timmar av härlig samvaro också nästa dag. Allt - som så ofta - tack vare familjen Piff.


Trettondagen firade vi också. Mamma Piff tyckte att det vore lämpligt att avsluta rosabandetåret med rosa bubbel. Så det gjorde vi. Det lilla glaset är Pappa Piffs. Han är försiktig med alkoholen... foto: Pep