... och Dina !

Jag glömde ju en av de viktigaste läsupplevelserna på sistone - Danis tips: DINAS BOK av Herbjörg Wassmo. Ett myckt annorlunda kvinnoporträtt. Starkt och omskakande.

Idag har jag fått min 5:e stråldos på SUS-UMAS. Det betyder att första veckan av 5 är avklarad. 20 % !

Läst och begrundat

Den 18 september skrev jag här på bloggen om lästa böcker. Det känns som en evighet sen. De hyfsat bra stunderna fortsatte jag ju att läsa och nu, när jag varit utan cellgifter i snart en månad, läser jag nästan lika mycket som vanligt. Dessa böcker har jag läst sedan sist:

EN LITEN HATTAFFÄR PÅ HÖRNET av Marita Conlon McKenna (jag hade börjat lästa den när jag "recenserade" senast). Njaeääää. Hoppa över den.

Två böcker som jag själv hoppat över (efter att ha påbörjat) är Marie Hermansons MANNEN UNDER TRAPPAN. Skrämde halvt slag på mig, vågade inte fortsätta (jag mådde nog riktigt cellgiftsdåligt också...). Hermanson är enl stoooor artikel i tidningen Spralls favorit. Jag måste fråga henne om jag ska våga fortsätta läsa nu när jag mår bättre...
....och SEKONDEN av Per Olov Enquist. Han är en av mina idoler. Och jag hade sparat boken med berättelsen om den fuskande släggkastaren som en tröstkaramell. Men det blev alldeles för svårt. Jag förstod verkligen inte de politiska aspekterna på idrotten som bokens jag avhandlar med östtyska vänner. Den får tas fram senare för att ges en chans till. ALLT ANNAT som P-O-E skrivit är ju bra!

DE OMÄNSKLIGA av Torbjörn Nilsson. Ruskigt bra. Med betoning på ruskigt. Den berättar den sanna historien om unga svenska karriärpolitiker och spindoctors som har ett eget regelverk och som verkar vara beredda att göra fel-fel saker. Själv kände jag: Tack och lov att mina ungar aldrig varit engagerade i något politisk ungdomsförbund! Och det är ju hemskt. En väckarklockebok. Behövs. Läs den!

För länge sen köpte jag på en biblioteksrensning Björn Fontanders FLYKTEN ÖVER KÖLEN. Jag visste väldigt lite om hur det varit med flyktingströmmen från Norge när tyskarna invaderade landet i april 1940, och tyckte jag behövde lära mig. Inte så roligt språk, kanske, och lite taffliga kapitelrubriker, men himla intressant. Om hur Sverige agerade, vilka kontakter som fanns med den norska exilregeringen i England, vilka grupper det var som flydde och om alla dem som förfrös kroppsdelar under den vanskliga vandringen över gränsen. Många förlorade faktiskt livet också. Bara i Jokkmokks landsfiskalsdistrikt räknade man till 26 döda flyktingar. Någon drunknad, någon skjuten, men de flesta ihjälfrusna. I den här boken får de som minns komma till tals.

Det var säkert 15 år sedan jag läste något av JOHN LE CARRÉ. Nu var det dags. Jag valde Den gode tolken. Och blev - precis som alltid med J-L-C - fängslad. Här handlar det om planer på militärkupp i Kongo. Jättespännande. Och med en vinkling som handlar om att ha fötterna i två kulturer. Klart läsvärd.

Till Frankrike hade jag tagit med Buthler&Öhrlunds MORD.net. Jag höll på att ge upp efter ett 50-tal sidor, språket är inget vidare. I bland tycker jag att det är så ojämnt att jag undrar om herrarna skrivit olika kapitel. Men historien vann i a f i längden. Ploten är jättespännande ( modell Främlingar-på-tåg-av Christie, som Florence så riktigt påpekade) och de sista 200 sidorna ville jag verkligen inte släppa boken.

KAJSA INGEMARSSON hade jag inte läst något av, när jag nu tog fram DEN RYSKE VÄNNEN. Hon kan hon, K-I! Det är hur bra som helst. En spionhistoria med en rätt desillusionerad medelålders svensk diplomat i centrum. Jag vill läsa mer av K-I!

Just nu befinner jag mig mitt i Keplers HYPNOTISÖREN. Den är också svår att lägga ifrån sig. Den följer med till strålningsenheten varje dag, där jag läser i väntrummet.

Stolleprov

Julmarknad i Ivla skulle det bli. Under ett år hade Aja och jag stickat och virkat och nu skulle härligheten finna avsättning. Framgångarna uteblev, kan man säga. Vi sålde mycket mindre än vad vi tänkt, men vi hade det trevligt. Vi hade fått en egen liten ståndplats i stallet (vad kan vara mer juligt?!) och runt om lös marshaller och luktade det granris och ätbara saker. Glögg lär det visst också ha funnits, men den missade jag - jag med mitt numera suveräna luktorgan!

I likadana mössor "torggummade" vi i a f, jag, Aja och Laura. Lauras föräldrar fanns där och Maggan som kom med jättefina kransar och mossa - vilket by the way höjde vår omsättning med 1/5... Maggan hade dessutom med sig pumpasoppa i termos som värmde gott. För det var ganska kallt. Och regnigt.


Minsta torggumman Laura i vårt hörn i stallet


En närbild av bordet visar de fina händerna som Ruter Dam och hennes "gunman" försett oss med. Dessutom står LG:s lykta där.


Ingången till stallet.


Aja talar för varan.

Marknaden höll öppet kl 14-18. Tjugo över 18 hade vi effektivt råddat undan och packat ner. Laura med familj hade gett sig av mot Götet och vi andra tog oss till vandrarhemmet i Södra Ljunga (rekommenderas, vi har bott där förut. Det är enkelt rent, snyggt och välfungerande. Varmt var det också i huset som är en gammal prästgård. Ligger bredvid museet över traktens son och gymnastikens fader: P H Ling.) På vandrarhemmet åt vi Ajas medhavda mat och sen gick vi och la oss vid 20-snåret. Utmattade. Florence sa inget (åtminstone inte högt) om ekonomiskt fiasko. Men jag tyckte att denne min chaufför, handyman, råddare och vantsherpa muttrade något om "stolleprov" innan han somnade...

Nästa morgon körde vi mot Skåne tidigt. Jag skulle hem för att få min första strålningsdos. Med oss från marknaden hade vi julkärve, rågmjöl, knäck (!), pralinvinst från chokladhjulet, fina Maggankransar och mossa. Och många, många vantar...

Å vilket party!

Lördagen innebar slutföreställning för kören. Framgången har varit total. 12 av 15 föreställningar har varit slutsålda. Resterande 3 välfyllda.

Jag anlände till scenen för sent för att kunna vara med om champagnen och presentöverlämningarna, men det låg en varm, matt känsla över scengården framför Huset. Många hade gråtit, alla var rosiga. Nu var det roliga över. Och nu ska Eva inte leda oss längre. Konstig tanke. Och därav alla rödkantade ögon.

Men straxt byttes stämningen till uppsluppen förväntan när vi alla drog iväg på charter (gul buss) till Vellinge. Det var bubblor på bussen, sång till busschauffören, trevliga reseledare och allmänt glatt.

Och så fortsatte kvällen. Karin med familj bjöd på fantastisk fest.K fyllde 50 och därför denna kombinerade avslutnings-/mittlivsfest. Själv hade jag inte varit på fest på 6 månader och njöt i fulla drag av att sitta där omgiven av alla dessa häftiga människor. Det blev franska chansoner med Kiki (stämning!), en fantastisk scandormaguide som ledde nyskriven hyllningssång och faktiskt en handfull halvnakna karlar (hur ska vi kunna ta tillvara DEN talangen i kören?!). Häftigast var dock när 50-åringen rev av en rårockig musikalisk livsbejakning - en sort hypermodern tuff-brud-i-lyxförpackning. Det kändes inspirerande och stimulerande också för oss som passerat 50 för ett bra tag sen...

Av älskad konstnärlig ledare fick vi sen en gruppbild att bära med oss genom livet. Det känns väldigt bra att vara med i det gänget kan jag säga: Eva, alla sjungande goingar, spelande dito, tidigare regissörer, Pippi, Ronja, Darwin, MJ och Hasseåtage bara för stt nämna några. Och sen fick vi Hängkorv. Isterband. Hemmagjord, kärleksstoppad, hängde den där i trädgården medan Erik Johanssons Kött- och Fläskaffär klingade soft i bakgrunden.

Florence hämtade mig vid 00.00. Vi skulle upp tidigt för att köra till julmarknad i Småland, ju! På vägen hemåt funderade jag inte alls över vad jag nu missade på festen som fortsatte i grandios stil. Dock grubblade jag lite över vad Arne Apotekare ropat (det var väldigt högljutt där inne) till mig under festen: Var ska Karin och hennes familj nu bo?!

Franska kort

Provence var härligt. Men kallt och fuktigt de första dagarna. SÄRSKILT det första stället vi bodde på, ett Chambre d´hôtes som erbjöd en alldeles fantastisk miljö - men väldigt lite värme. Inte riktigt sant, för när vi kom fram på kvällen efter att ha kört 5 timmar på Route Napoleon (gör inte det sena höstkvällar, välj enklare, rakare väg) hade värden dukat fram vår måltid (Table d´hôtes) i gårdens kök. Där brann brasan i den stoooora eldstaden och maten vi fick var jättegod. Och varm.



Men annars var det alltså väldigt kallt i den stora bondgården som egentligen från början varit en hel liten by, ett gytter av små murade hus. Hameau är det franska ordet, samma som Hamlet på engelska. Liten by.





Rummet var fint och utsikten härlig - inga hus alls kunde man se, kanske en rökpelare från en skorsten långt borta - och det var varmt och gott i sängen. Men annars, ni vet: Kakel eller klinkers på golven, stenväggar och så ett vettskrämt element som låter mer än det värmer. Nå, hur som helst vill jag gärna åka tillbaka någon gång när det är lite varmare.

Vår nästa anhalt var ett finare och varmare pang. Med en tillhörande restaurang som inte gick av för hackor. Mycket god mat blev det. Inget vin för min del - det smakar fortfarande inte. Vi besökte många små fina byar och städer och strövade runt där i min stilla konvalescenttakt. De sista dagarna kom värmen också. 20 grader i mitten på november är helt ok... Då kunde man äta och fika på uteserveringarna. Vi hann med Avignon och besök hos mina fd svärföräldrar på kusten. Sen åkte vi nöjda hem. Och jag blev inte sjuk under resan.

Den tatuerade gräsänkan

Sakta, sakta återvänder livet mot något som liknar normalitet. Florence behöver inte ta hand om mig så mycket och kan med gott samvete ägna sig åt budgeten på jobbet. Det betyder att han arbetar mer än vanligt. Därav gräsänketiteln. Tatuerad är jag faktiskt sedan förra veckan. Nej, inga fjärilar, ankare eller hjärtan. Små prickar bara. Dem fick jag hos radiologen där man börjat förbereda för min strålbehandling. För att ha koll precis på millimetern vad som ska bestrålas har man märkt mig och jag gissar att det är ungefär som koordinaterna på en GPS.

Besöket hos radiologen var fascinerande och det troliga är att jag blir behandlad med en metod som är andningsstyrd. Det betyder att strålarna skjuts iväg när jag är på max i min inandning, för då är avståndet mellan den vävnad som ska bestrålas och hjärtat (som man vill skydda så gott det går) det största tänkbara. Man ligger där och andas efter en i förväg (efter min andning och lungkapacitet) inställd rytm. En röst i öronen säger Breath In....Breath Out....Breath In...., och när jag känner mig färdig att storkna av mycket luft i lungorna fyrar de av. Allt för att vara rädd om mitt hjärta. Man m å s t e imponeras av vetenskapen och vitrockarna!

Neuropatin har dessvärre tilltagit. Har inte mycket känsel alls i vänsterhanden. Svårt med en del praktiska grejer. Men det mesta går. Flera naglar är på väg att ge upp, men håret frodas i Modell Gullefjun. Och jag, jag längtar efter att få börja jobba...

Vespefes

Konstaterade i går att övergången från skallig cellgiftsbehandlad till något sorts normalt jag, uppenbarligen måste ske via fasen Tussig Onkel Fester. Jag ser löjlig ut. Och att undvika att ställa mig i motljus hjälper inte. De små fjuntottarna syns ändå. Vilket väl betyder att det växer bra... Det får gärna gå jättefortare.

Ett dygn hos Maggs har gjort mig gott. Nytt, mysigt hem har hon och jag fick sushi och amerikanska plättar med blåbär (alltid hemplockat hos henne) och lönnsirap. Att köra dit gick jättebra och sen har jag vilat på hennes soffa, precis som vi bestämt. Av Maggan fick jag en mycket vacker borste som hon själv gjort av tvinnade björnmosserötter. Den använder man för att sopa aska ur spisen. Och på småländska heter det "Vespefes". För att man just vispar undan askan med den. Vilket förklarar åtminstone första delen av ordet...

Det som verkade vara en hotande förkylning har försvunnit och jag hypokondrar inte längre.


Min nya Vespefes

Fighting Spirit...

...känner jag ingen, men det finns det delar av mig som gör. Håret har börjat att i fjunform försöka återta förlorad mark. Det syns mest i motljus men jag tänkte att jag skulle försöka visa denna kämpaglöd. Dessutom är det ju då faktiskt så att min tid som skallig börjar gå mot sitt slut och att de av er som är långt borta rent geografiskt, kanske skulle vilja se mig som jag sett ut de gångna månaderna. De som inte vill blundar nu:


Florence är en bättre sjuksköterska än fotograf...Och stylisten hade visst fått ledigt...

Den avslutande behandlingsomgången blev mer uthärdlig när läkarna backat i dos. Hade det inte alls så besvärligt. Dock har jag varit tröttare än någonsin och har nästan förtvivlat om att bli som vanligt igen. Kondisen är död, jag orkar väldigt lite - att applådera och klappa taktenpå körens föreställning i går fick upp pulsen i taket och orsakade en liten flämtande, flåsande tant (jag) i bänkraden. Jag som vill dansa disco nu!!!

Ingen fighting spirit alltså, inget jävlaranamma. Men ett regelbundet - nöjt - konstaterade av att jag får lite mer kraft - kanske inte varje dag men var tredje... Det är bara det här med tålamodet jag måste jobba på.

Handarbete har inte varit att tänka på på sistone. Känseln i fingrarna är starkt reducerad. Men det känns mindre problematiskt än vad jag trodde, att tvingas avstå. Jag har ju handarbetat som en besatt under varje fungerande stund de sista månaderna och är nöjd med det.

Ute är det sol. Själv går jag och hypokondrar: Jag håller väl inte på att bli sjuk? Ingen förkylning nu! Provence väntar. Och gudarna ska veta att jag behöver Provence. Innan Projekt Strålning ska ta vid...