Själva skalligheten

Att förlora håret tedde sig aldrig som en av de värsta aspekterna av behandlingen - och sjukdomen! - men var väl inget jag såg fram emot. Det finns kvinnor som är så vackra utan hår, Sinead O´Connor och Demi Moore tex, men det är bara att inse: Man spelar inte i samma division. Mina barn har bägge varit rakade på huvudet men de har av en fransk försyn försetts med mycket vacker huvudform.

Jag pratade med min bror om det här. Det deppiga i att behöva visa sin fula huvudform. Jag trodde att Bubben skulle försöka peppa mig, alternativt be mig skärpa till mig - det här var väl inte så farligt - men döm om min förvåning när han sa att han visste precis vad jag menade. Och att det är sorgligt att behöva erkänna att såväl han som jag har en sorts platthet i bakhuvudet som antyder att vi bägge den större delen av våra liv stått lutade mot en vägg...


Då kom jag att tänka på en dam som faktiskt också stått lutad men trots det är en riktig skönhet:

...och förresten så kommer skönheten inifrån har jag hört!

Håret hade redan tidigare börjat rasa och att borsta det fick obehagliga konsekvenser - stora tussar låg kvar som bevis på att delar av kroppens funktioner har börjat få sig en törn. Så det var dags. I fredags kom Lilljäntan och hennes kusin (Probably The Best Shaving Team In The World) hit och tog itu med uppdraget. Först klippning med sax, nära skallen. Sen trimmer över alltihopa, lämnandes ett par millimeter kvar, och därefter rakhyvel. Och så var jag skallig. Och de två barböserna tittade med en ny ömhet på mig. Jag tror att det väcker något hos en. En hårlös skalle signalerar liksom sårbarhet, behov av omsorg som hos ett nyfött barn.

Plötsligt blev jag medveten om att jag frös. Vi hade suttit ute i den nergående solen under klippningsarbetet och Sofia hade kommit med våta handdukar för att få till stånd ett fullödigt raklödder. Nu var mina kläder våta, solen borta och jag hårlös, och jag drabbades av en ruskig frossa. Lilljäntan fick ett skrattanfall och förklarade senare, när hon lugnat sig, att jag med äggtoppigt huvud, dubbelhakor av frossbrytningarna och med en raspig röst var slående lik Darth Vader, då när de tar av honom hjälmen/gasmasken...

Det blev nattmössa med en gång, en mjuk bomullshätta som jag köpt just för det syftet - alla som blir av med håret så där drastiskt lär frysa om huvudet - och sen dess kör jag med virkade bahytter, knutna sjalar och indiska mössor. Inte alls oävet! Och jag har faktiskt väldigt söta öron som jag nu får tillfälle att flasha.

En god idé...

...som förutsätter en god leverantör.

Av en av sjuksköterskorna på onkologen fick jag tips om hur man hanterar illamåendet: Ät ofta. Små portioner. Eftersom jag inte är bra på matlagning ens när jag är pigg som en mört, bad jag min mamma att hjälpa mig med mathållningen genom att i förväg förse mig med små, djupfrysta portioner. Av alla goda saker hon gjorde till mig - lagret börjar vara på upphällningen - var den lilla ost- och sparrispajen det absolut godaste. En liten läckerbit som får det att vattnas i munnen och tåras i ögonen. Jag har unnat mig en på förmiddagen de sämsta dagarna. Jag bad mamma om receptet och hon tror att hon fått det från Coop:

SMÅPAJER MED OST, SPARRIS OCH ROSÉPEPPAR
12 stycken
Ugn 200 grader

Ingredienser
Pajdeg:
5 dl dinkelsikt
160 g smör, rumsvarmt
2 msk vatten
1 tsk salt

Fyllning:
250 g grön sparris
salt
3 ägg
3 dl gräddfil
½ tsk salt
1 krm svartpeppar
175 g västerbottensost, riven
1 msk rosépeppar

Ev till servering:
3 dl gräddfil
½ knippe gräslök, hackad


Mammas pajer innehåller inte Västerbottenost, eftersom hon inte gillar det, utan någon annan,
svartpeppar från Thailand och rosépeppar från Rio.
Så här gör man:

Blanda ingredienserna till pajen, låt smöret vara kallt om du mixar degen i en matberedare.
Tumma ut degen i portionsformar eller stora muffinsformar. Förgrädda 7-10 min.

Skala ev sparrisens grövre, understa del. Koka i lättsaltat vatten tills de är mjuka, 5-10 min, prova med en provsticka i den tjocka delen. Skär sparrisen i småbitar, men spara topparna som får sticka upp ur formen. Fördela sparrishacket i portionsformarna. Vispa samman ägg, gräddfil, salt, svartpeppar och ost. Fördela i formarna. En sparristopp i varje form. Grädda mitt i ugnen. Strö över rosépeppar efter 10 min och grädda ytterligare 5 min tills äggstanningen stannat.



Testa kära bloggläsare! Jag tror den måste vara minst dubbelt så god för icke-cellgiftsbehandlade.

Till minne av Tytte

Det var på sätt och vis omtumlade och avgörande när jag träffade Tytte för snart 30 år sedan. Hon var nog den första skalliga kvinna som korsade min väg. Och definitivt den första som inte försökte dölja sin skallighet eller det faktum att hon bara hade ett bröst. Vi träffades inte många gånger, men för mig var det intensiva och givande möten. Under ett par längre promenader, bl a runt Långholmen, tog hon del av mitt liv och berättade lite om sin sjukdom och sina livsval. Så här minns jag det:

Tytte var societetsfru, läkarhustru och mamma när hennes bröstcancer upptäcktes. Chock, bearbetning. Vad ville hon egentligen med sitt liv om det nu skulle visa sig vara till tiden radikalt begränsat? Hon skilde sig - för det borde hon ha gjort för länge sedan, hon gick med i vpk - för det borde hon ju ha gjort för länge sedan!, och hon började spela trombon - det hade hon alltid drömt om. Och hon började spela i vpk:s mässingsorkester.

Inför cytostatikabehandling och den kommande skalligheten fick hon tipset att klippa av sitt eget hår - tjockt, långt och vackert grått - för att av det låta göra en peruk. Skillnaden skulle utseendemässigt bli mindre än om det var en ren köpeperuk. Så det gjorde hon. Men perukhelvetet kliade och snart struntade hon i att bära den. Någon blev illa berörd och någon dessutom livrädd att Tytte glömt peruken eller tappat den, och påpekade försiktigt det eventuella misstaget. Det var då Tytte började bära den lilla guldkedjan. På skulten. För att ingen skulle tro att hon tappat nåt. Och för att smycka sig.

Jag vet inte varför hon struntade i sin bröstprotes ibland, men jag tror att det bara var utslag av samma slags ärlighet och nakenhet - en ovilja att göra sig till. Och det var en ny upplevelse för mig att en kvinna utan hår och med bara ett bröst kunde vara så vacker.

När man några år senare fann metastaser omprövade Tytte återigen sitt liv. Hon gick omgående ur vpk. Det hade visat sig att hon inte kände sig hemma i det där dogmatiska, enögda gänget. Ideologi och teori omsattes inte något Tytte gillade. Men hon fortsatte spela i orkestern.

Tytte var så stadig, så lugn. Lycklig över barn och liv. Jobbade och forskade. Gjorde den där resan hon borde. Levde. Och när hon något år senare dog spelade vpk:s mässingsorkester på begravningen. Det svängde, sa de som var med.

Det lustiga är att det jag lärde mig av Tytte inte är som viktigast nu när jag fått samma sjukdom som hon hade. Den stora betydelsen har hon haft under de 30 år som gått sedan jag mötte henne. Hon har varit med mig i många av livets lyckomoln, bråddjup och tvärnitar. Och min dotter, Lilljäntan, är döpt efter henne - en av de starkaste och modigaste kvinnor jag mött.

Talträngd

Första cykeln av ett antal i min planerade behandling har gått. Och det har gått bra. Inget jag inte kunnat stå ut med. För några dagar sedan fick jag många små elaka blåsor på tungan. Det gjorde ont att äta och det var svårt att sova. Mr Nightingale log förbindligt och sa att han inte trodde att blåsorna var följder av behandlingen utan förmodligen beror på att jag pratar för mycket...

Nu åker jag till sjukhuset för för två nya droppåsar. Medicin som jag ska bli bra av (en nyttig tankeövning som jag fick av Marianne - och hennes bror).

Lök - finskuren

Knöljäveln skulle bort. Det var Marita som använde ordet, men benämningen var adekvat och jag gjorde den genast till min. En s k tårtbitsoperation skulle det bli. Men med tanke på var och hur knöljäveln satt skulle det man opererade bort mer likna en liten bakelse sa doktorn. Jag kände mig under en kort, absurd stund som ett konditori. Men det gjorde inget. Den kvinnliga läkaren var himla bra. En, i en lång rad av vitrockar som jag upplever funnits där för mig, på mina villkor, under den här säregna resan...



För mig som hela livet dragits med alldeles för stora bröst - flera kvinnor i min släkt har samma problem och några har låtit förminska brösten - tycktes det lite korkat att genomgå operation av brösten för att efteråt fortfarande ha för stor och dessutom oproportionerlig byst. Kunde man kanske operera bägge brösten lika? Doktorn tyckte att det var en bra idé, hon hade själv funderat åt det hållet, men inte velat lägga sten på omtumlad patients börda. Det är dessutom bra för påföljande strålningsbehandling om det inte är för mycket vävnad som ska bestrålas, förstod jag.



Om man gör en tårtbitsoperation kan patienten ofta gå hem samma dag. Ska man samtidigt göra en plastikreduktion (boobjob säger de i amerikanska tv-serier) brukar man åtminstone få stanna över natten, sa de. Så det var det jag förberedde mig på.



På operationsavdelningen upptäckte jag att jag hade stegräknaren på mig. Alla steg räknas i Korpens stegtävling i o f s, och vad gör man inte för sitt lag, men det var ett misstag, jag lovar. Manicken kom att bo i en skrivbordslåda på Kirurgens avd 13 i några dagar. Operationen tog längre tid än planerat, man hade hittat cancerväxt också i portvakts-lymfkörtlarna, varför hela armhålan utrymts.



Jag hade ont när jag väl, ett knappt dygn senare, började bli mig själv. Dropp och dränslangar irriterade i mina försök att bli, i alla fall lite, mobil. Men jag fick bra hjälp med smärtstillande och förstod snabbt av medpatienter att jag kunde haft det värre. Efter fem dagar drogs det sista dränet och jag fick åka hem.



Det var härligt att få komma hem. Mâcken hade (nästan) prakten hos en English Garden. Pionerna hade väntat på mig och slog precis ut, Florence hade satt löjtnantshjärta, liljekonvalj, rosenginst och en massa annat fint och jag bara njöt - jag som inte bryr mig om trädgårdar!



Nu vidtog konvalescens. Många ärr är det som ska skötas. Det mest onda var det under armen. Men det läkte å andra sidan snabbare än alla snitten på brösten. Det var under den här tiden Florence fick sitt namn. Han hade varit med och lärt sig hur man skulle tvätta, lägga om, tejpa och vid behov plasta in. Och han skötte det med bravur, lutande sig på många års erfarenheter av sportskador hos Södra Sandby IF.



Med ännu inte läkta operationsärr, men med kirurgens välsignelse, kunde så Florence och jag åka till Grekland. Resan hade vi beställt långt innan jag upptäckte knöljäveln, och jag hade snabbt förlikat mig med tanken på att trippen inte skulle bli av - här fanns det viktigare saker att ta itu med. Men vi behövde inte avstå! Inget solande och inget badande, sa doktorn, men i övrigt skulle jag bara ha det skönt och njuta. "Alkohol?"...frågade jag. "Javisstja", sa doktorn, "det var så sant. Paraplydrinkar. Tre gånger om dagen och aldrig färre än två."



Hur det var i Grekland? Som vanligt. Njutbart, sinnligt, gott och vilsamt. Och jag kunde gå och vada runt lite i strandkanten när solen inte låg på. Här är vår utsikt på stamhaket.

J

Jag återvände till jobbet. På halvtid. Det var så skönt att vara tillbaka hos Ruter Dam och Joakim och så gott att träffa de andra arbetskamraterna - lite normalitet. En dag blev jag tvungen att springa för att hinna med bussen och upplevde plötsligt den stora lättnaden. Drygt 1,5 kilo bröst som inte längre kan försvåra tjurrusningar och annat man vill göra i livet, det märks.

Hur de blev, brösten? Fina. Jag vet att kirurgerna Lisa och Kristina är mycket duktigare och mer skolade än jag, men jag kände ändå någon sorts systerskap med dem. För visst är det ett riktigt fint handarbete de har gjort. Och när de sysslade med själva mönsterkonstruktionen (svarta tuschstreck på undertecknad) tyckte jag att de såg så där rynkat koncentrerade ut som jag brukar känna mig inför ett nytt stort textilt projekt. För bloggens läsare lägger jag in en bild som visar ungefär hur de nya brösten ser ut:

Handarbete - textil terapi

När det stod klart för mig att här skulle det bli fråga om operation, strålning, troligen medicinering och möjligen mer än så, började jag fundera över vad jag skulle sätta i händerna. Jag fortsatte på mitt, mammas och Lauras vantprojekt och jag broderade ett antal små kort till Röda Korset. Jag virkade och stickade också några mössor för min kommande tid som skallig. Men här behövdes mer av utmaning, större projekt, något som skulle räcka länge. Ur en fin överraskningslåda från arbetskamraterna lyftes bl a en bok med Kaffe Fasset-mönster och i den hittade jag den grafiska design som jag på en gång visste skulle bli en tröja. På blått linne har jag börjat brodera. En del av ärmen syns nedan. Och DET kommer att ta tid. Jag kanske har gjort en tiondel av jobbet...

Sen fortsätter jag med min kaosstickade tröja till Our girl friday, Evi. Henne träffade vi i Grekland och hon intog direkt en plats i mitt hjärta. När jag frågade om hennes älsklingsfärg sa hon: Röd!
Och när jag ändå höll på att samla ihop sådant jag vill (och nu har tid för att) färdigställa så tog jag fram Jackan Om Mitt Liv. Det är säkert 20 år sedan jag började brodera på den - och jag tror inget har blivit sytt på den de senaste 15. Vänster framdel handlar i a f om min barndom.

Där finns pappa....

...och mamma...

Baksidan ägnas åt mina resor. Det är lite svårt att se Maggan, men hon ligger där, högst upp - i sovsäck och med fyra täcken. Vi är i Lhasa (se Potalapalatset och tibetanen). Men här finns också kinesiska muren, Taroko Gorge och Sukothai:

Det lär bli lite sytt på Livsjackan nu. På höger framdel ska det bli barn. Lilljäntan och Storsonen. Och kanske barnbarn. På den andra ärmen lär en del män passera revy - tills jag äntligen kommer hem och kan sömma, så fint jag bara kan, Mâcken och Florence.

Från knölkänning till kniv

Bara några dagar tidigare hade Maudestumpen berättat att hennes mamma fått bröstcancer. Jag tänkte, som man väl alltid gör i de situationerna, att det var länge sedan jag själv gjort en genomkänning av brösten. Nästa gång jag ställde mig i duschen blev den därför av. Jag kände ingenting. Bara det vanliga: Tvålen från Kuala Lumpur doftar underbart...

Ett par dagar senare, som av en händelse, kände jag den. Liten, hård och knutig, ganska tätt under huden. Florence fick ge en second opinion. Han kände den och kände inte igen den. Det var fredag kväll och helgen såg ut att kunna bli hur dålig som helst. På lördag morgon ringde jag jourläkarmottagningen övertygad om att bli motad i grind - jag menar: hur mycket hinner en cancertumör växa över en veckända, om det är en cancertumör - och hänvisad till sjukhuset måndag morgon. Men min lilla stad, dess service och offentliga sektor överraskade mig igen. Jag var välkommen några timmar senare.

Jag var lite förvånad över att distriktsläkaren kunde sådant som att känna igenom bröst, han gjorde det lika grundligt som min gynekolog. Jodå, det ingick i deras utbildning, svarade han på min fråga. Och jodå, han kände också knölen.

Sen tog det lång tid. Fjorton dagar, innan jag fick komma till bröstmottagningen på sjukhuset. Mammografi och ultraljudsundersökning. Och där kunde jag själv se den på skärmen. En liten svart sak, under en centimeter stor. Såg inte mycket ut för världen, men den fanns där.

Biopsi var nästa steg. Florence hängde med och därför har jag ett sanningsvittne på hur fruktansvärt läskig själva sprutan/pistolen/sci-fi-vapnet såg ut. Det liknar en sån där silikonpistol men istället för tubens plastpip längt fram sitter en lååååång nål, åtminstone 20 cm. Nål i ena änden på pistolen alltså, medicinare i den andra. Det var han som stack mig. Och trots att han fick göra fem punktioner (inget mysord det heller) så kan också mitt sanningsvittne berätta att det inte gjorde ont alls! Pepet hade (hon är ju nu en gång världens bästa psykolog/sjuksköterska/granne/coach) i och för sig noga understrukit för mig att det var finnålsbiopsi jag skulle genomgå, men överraskningen var ändå massiv. Det gjorde inte ont!

Nu skulle det ta en vecka, tio dar innan jag fick besked. Och vi som skulle till Budapest! Jag bad om att få beskedet så snart som möjligt just med tanke på resan. Det man vet kan man förhålla sig till, så tänker jag. Det man inte vet kan förstöra en helg. Eller en vecka i Ungern. Så bara någon dag innan avresan fick jag besked. Det k a n vara cancer.

Vi åkte till Budapest. Och vi hade en fantastisk vecka. Där det ini mig kunde varit massiva frågetecken fanns det nu lite visshet och därutöver energireservoirer som det bara var att fylla: Med vår, öl, mat, kultur, tokajer och härlig samvaro i solen.

I Budapest var det folklore-festival. Häftig musik, eldiga danser - och kolla den textila färgprakten. Säkert handarbete!

Försvinnande få stunder ägnades åt oro och ofta, ofta blev jag påminnd om egna "beskyddare". Kolla bara helgonet i Stefansdomen

och att åka upp till slottet i den här linbanevagnen kändes HELT tryggt.

Tillbaka i Sverige fanns det sen en tid för operation: 5 maj 2010. Men först skulle jag hinna åka och titta på lilljäntans musikaluppsättning i Stockholm och därstädes förhoppningsvis få träffa också storsonen!
Livet var härligt.
Livet ÄR härligt.

Att virka en spis

Det är så jävla rejäla fruntimmer i den här släkten, brukade min pappa säga, att ger man dem tillräckligt mycket stålull så virkar de en spis. Redan tidigt förstod jag att frasen i n t e b a r a gav uttryck för uppskattning. Den uttryckte oförståelse inför frenesin, trötthet över allt handarbetsmaterial i skåp och lådor och en skräckblandad förvåning över dessa fruntimmers kapacitet. Han talade inte om kvinnorna i sin släkt, han talade om kvinnorna i min mammas släkt. Jag brås på dem.

Knöljävel i bröstet. Operation. Konvalescens. Och sen cellgiftsbehandling. Hur hanterar man - JAG - det? Vad vill jag göra under min behandlingstid? Vad kan jag göra? Axet pratade om färger och zoner och jag förstod honom precis. Att vara så mycket som möjligt i de positiva bubblorna. Vilket alltså för min del innebär ett oavvisligt krav på HANDARBETE. Och böcker. Och filmer. Samt kontakt med alla dem som är betydelsefulla för mig. Därför denna blogg. Som ger intresserade möjlighet att följa hur jag mår, vad jag tänker på och gör - även om vi inte ses på jobbet, i kör och i vardag. En blogg ger möjlighet att scrolla bland inläggen, så den som inte vill ta del av ältandet (illamående, skallighet, trötthet t ex) är fri att snabbögna och bara läsa det man vill. Dessutom blir det inte så jobbigt för mig med att upprepa information och lägesrapporter.

Florence har hjälpt mig fixa bloggen.