Ett par dagar senare, som av en händelse, kände jag den. Liten, hård och knutig, ganska tätt under huden. Florence fick ge en second opinion. Han kände den och kände inte igen den. Det var fredag kväll och helgen såg ut att kunna bli hur dålig som helst. På lördag morgon ringde jag jourläkarmottagningen övertygad om att bli motad i grind - jag menar: hur mycket hinner en cancertumör växa över en veckända, om det är en cancertumör - och hänvisad till sjukhuset måndag morgon. Men min lilla stad, dess service och offentliga sektor överraskade mig igen. Jag var välkommen några timmar senare.
Jag var lite förvånad över att distriktsläkaren kunde sådant som att känna igenom bröst, han gjorde det lika grundligt som min gynekolog. Jodå, det ingick i deras utbildning, svarade han på min fråga. Och jodå, han kände också knölen.
Sen tog det lång tid. Fjorton dagar, innan jag fick komma till bröstmottagningen på sjukhuset. Mammografi och ultraljudsundersökning. Och där kunde jag själv se den på skärmen. En liten svart sak, under en centimeter stor. Såg inte mycket ut för världen, men den fanns där.
Biopsi var nästa steg. Florence hängde med och därför har jag ett sanningsvittne på hur fruktansvärt läskig själva sprutan/pistolen/sci-fi-vapnet såg ut. Det liknar en sån där silikonpistol men istället för tubens plastpip längt fram sitter en lååååång nål, åtminstone 20 cm. Nål i ena änden på pistolen alltså, medicinare i den andra. Det var han som stack mig. Och trots att han fick göra fem punktioner (inget mysord det heller) så kan också mitt sanningsvittne berätta att det inte gjorde ont alls! Pepet hade (hon är ju nu en gång världens bästa psykolog/sjuksköterska/granne/coach) i och för sig noga understrukit för mig att det var finnålsbiopsi jag skulle genomgå, men överraskningen var ändå massiv. Det gjorde inte ont!
Nu skulle det ta en vecka, tio dar innan jag fick besked. Och vi som skulle till Budapest! Jag bad om att få beskedet så snart som möjligt just med tanke på resan. Det man vet kan man förhålla sig till, så tänker jag. Det man inte vet kan förstöra en helg. Eller en vecka i Ungern. Så bara någon dag innan avresan fick jag besked. Det k a n vara cancer.
Vi åkte till Budapest. Och vi hade en fantastisk vecka. Där det ini mig kunde varit massiva frågetecken fanns det nu lite visshet och därutöver energireservoirer som det bara var att fylla: Med vår, öl, mat, kultur, tokajer och härlig samvaro i solen.
I Budapest var det folklore-festival. Häftig musik, eldiga danser - och kolla den textila färgprakten. Säkert handarbete!
Försvinnande få stunder ägnades åt oro och ofta, ofta blev jag påminnd om egna "beskyddare". Kolla bara helgonet i Stefansdomen
och att åka upp till slottet i den här linbanevagnen kändes HELT tryggt.
Tillbaka i Sverige fanns det sen en tid för operation: 5 maj 2010. Men först skulle jag hinna åka och titta på lilljäntans musikaluppsättning i Stockholm och därstädes förhoppningsvis få träffa också storsonen!
Livet var härligt.
Livet ÄR härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar