Det är så jävla rejäla fruntimmer i den här släkten, brukade min pappa säga, att ger man dem tillräckligt mycket stålull så virkar de en spis. Redan tidigt förstod jag att frasen i n t e b a r a gav uttryck för uppskattning. Den uttryckte oförståelse inför frenesin, trötthet över allt handarbetsmaterial i skåp och lådor och en skräckblandad förvåning över dessa fruntimmers kapacitet. Han talade inte om kvinnorna i sin släkt, han talade om kvinnorna i min mammas släkt. Jag brås på dem.
Knöljävel i bröstet. Operation. Konvalescens. Och sen cellgiftsbehandling. Hur hanterar man - JAG - det? Vad vill jag göra under min behandlingstid? Vad kan jag göra? Axet pratade om färger och zoner och jag förstod honom precis. Att vara så mycket som möjligt i de positiva bubblorna. Vilket alltså för min del innebär ett oavvisligt krav på HANDARBETE. Och böcker. Och filmer. Samt kontakt med alla dem som är betydelsefulla för mig. Därför denna blogg. Som ger intresserade möjlighet att följa hur jag mår, vad jag tänker på och gör - även om vi inte ses på jobbet, i kör och i vardag. En blogg ger möjlighet att scrolla bland inläggen, så den som inte vill ta del av ältandet (illamående, skallighet, trötthet t ex) är fri att snabbögna och bara läsa det man vill. Dessutom blir det inte så jobbigt för mig med att upprepa information och lägesrapporter.
Florence har hjälpt mig fixa bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar