För mig som hela livet dragits med alldeles för stora bröst - flera kvinnor i min släkt har samma problem och några har låtit förminska brösten - tycktes det lite korkat att genomgå operation av brösten för att efteråt fortfarande ha för stor och dessutom oproportionerlig byst. Kunde man kanske operera bägge brösten lika? Doktorn tyckte att det var en bra idé, hon hade själv funderat åt det hållet, men inte velat lägga sten på omtumlad patients börda. Det är dessutom bra för påföljande strålningsbehandling om det inte är för mycket vävnad som ska bestrålas, förstod jag.
Om man gör en tårtbitsoperation kan patienten ofta gå hem samma dag. Ska man samtidigt göra en plastikreduktion (boobjob säger de i amerikanska tv-serier) brukar man åtminstone få stanna över natten, sa de. Så det var det jag förberedde mig på.
På operationsavdelningen upptäckte jag att jag hade stegräknaren på mig. Alla steg räknas i Korpens stegtävling i o f s, och vad gör man inte för sitt lag, men det var ett misstag, jag lovar. Manicken kom att bo i en skrivbordslåda på Kirurgens avd 13 i några dagar. Operationen tog längre tid än planerat, man hade hittat cancerväxt också i portvakts-lymfkörtlarna, varför hela armhålan utrymts.
Jag hade ont när jag väl, ett knappt dygn senare, började bli mig själv. Dropp och dränslangar irriterade i mina försök att bli, i alla fall lite, mobil. Men jag fick bra hjälp med smärtstillande och förstod snabbt av medpatienter att jag kunde haft det värre. Efter fem dagar drogs det sista dränet och jag fick åka hem.
Det var härligt att få komma hem. Mâcken hade (nästan) prakten hos en English Garden. Pionerna hade väntat på mig och slog precis ut, Florence hade satt löjtnantshjärta, liljekonvalj, rosenginst och en massa annat fint och jag bara njöt - jag som inte bryr mig om trädgårdar!
Nu vidtog konvalescens. Många ärr är det som ska skötas. Det mest onda var det under armen. Men det läkte å andra sidan snabbare än alla snitten på brösten. Det var under den här tiden Florence fick sitt namn. Han hade varit med och lärt sig hur man skulle tvätta, lägga om, tejpa och vid behov plasta in. Och han skötte det med bravur, lutande sig på många års erfarenheter av sportskador hos Södra Sandby IF.
Med ännu inte läkta operationsärr, men med kirurgens välsignelse, kunde så Florence och jag åka till Grekland. Resan hade vi beställt långt innan jag upptäckte knöljäveln, och jag hade snabbt förlikat mig med tanken på att trippen inte skulle bli av - här fanns det viktigare saker att ta itu med. Men vi behövde inte avstå! Inget solande och inget badande, sa doktorn, men i övrigt skulle jag bara ha det skönt och njuta. "Alkohol?"...frågade jag. "Javisstja", sa doktorn, "det var så sant. Paraplydrinkar. Tre gånger om dagen och aldrig färre än två."
Hur det var i Grekland? Som vanligt. Njutbart, sinnligt, gott och vilsamt. Och jag kunde gå och vada runt lite i strandkanten när solen inte låg på. Här är vår utsikt på stamhaket.
J
Jag återvände till jobbet. På halvtid. Det var så skönt att vara tillbaka hos Ruter Dam och Joakim och så gott att träffa de andra arbetskamraterna - lite normalitet. En dag blev jag tvungen att springa för att hinna med bussen och upplevde plötsligt den stora lättnaden. Drygt 1,5 kilo bröst som inte längre kan försvåra tjurrusningar och annat man vill göra i livet, det märks.
Hur de blev, brösten? Fina. Jag vet att kirurgerna Lisa och Kristina är mycket duktigare och mer skolade än jag, men jag kände ändå någon sorts systerskap med dem. För visst är det ett riktigt fint handarbete de har gjort. Och när de sysslade med själva mönsterkonstruktionen (svarta tuschstreck på undertecknad) tyckte jag att de såg så där rynkat koncentrerade ut som jag brukar känna mig inför ett nytt stort textilt projekt. För bloggens läsare lägger jag in en bild som visar ungefär hur de nya brösten ser ut:
Välkommen till bloggvärlden! Trevligt att du är nöjd med bröstreduktionen. Min sömmerska var som hämtad ur "faboulus five". Han och en kollega måttade och skissade med sina tuschpennor. Backade och kisade med ögonen. Jag var förundrat fnissig åt deras allvarliga mätande. Resultatet... mitt stympade bröst är jag helt nöjd med. Det kompisförminskade har sin bröstvårta på exakt rätt höjd, men är alltför uppnosigt och med en underliggande rundning som säkert är estetiskt snyggt på pinuppor, men känns konstigt på mig. De var helt enkelt lite för försiktiga. Jag hade fått en justering till om jag velat, men jag är inte så nogräknad.
SvaraRaderaJag ler när jag läser om kisande FF:are. Det finns något överraskande läkande i att dela erfarenheter. Men det är väl därför det finns självhjälpsgrupper...
SvaraRaderaTack för att du är en del av min.