Det var på sätt och vis omtumlade och avgörande när jag träffade Tytte för snart 30 år sedan. Hon var nog den första skalliga kvinna som korsade min väg. Och definitivt den första som inte försökte dölja sin skallighet eller det faktum att hon bara hade ett bröst. Vi träffades inte många gånger, men för mig var det intensiva och givande möten. Under ett par längre promenader, bl a runt Långholmen, tog hon del av mitt liv och berättade lite om sin sjukdom och sina livsval. Så här minns jag det:
Tytte var societetsfru, läkarhustru och mamma när hennes bröstcancer upptäcktes. Chock, bearbetning. Vad ville hon egentligen med sitt liv om det nu skulle visa sig vara till tiden radikalt begränsat? Hon skilde sig - för det borde hon ha gjort för länge sedan, hon gick med i vpk - för det borde hon ju ha gjort för länge sedan!, och hon började spela trombon - det hade hon alltid drömt om. Och hon började spela i vpk:s mässingsorkester.
Inför cytostatikabehandling och den kommande skalligheten fick hon tipset att klippa av sitt eget hår - tjockt, långt och vackert grått - för att av det låta göra en peruk. Skillnaden skulle utseendemässigt bli mindre än om det var en ren köpeperuk. Så det gjorde hon. Men perukhelvetet kliade och snart struntade hon i att bära den. Någon blev illa berörd och någon dessutom livrädd att Tytte glömt peruken eller tappat den, och påpekade försiktigt det eventuella misstaget. Det var då Tytte började bära den lilla guldkedjan. På skulten. För att ingen skulle tro att hon tappat nåt. Och för att smycka sig.
Jag vet inte varför hon struntade i sin bröstprotes ibland, men jag tror att det bara var utslag av samma slags ärlighet och nakenhet - en ovilja att göra sig till. Och det var en ny upplevelse för mig att en kvinna utan hår och med bara ett bröst kunde vara så vacker.
När man några år senare fann metastaser omprövade Tytte återigen sitt liv. Hon gick omgående ur vpk. Det hade visat sig att hon inte kände sig hemma i det där dogmatiska, enögda gänget. Ideologi och teori omsattes inte något Tytte gillade. Men hon fortsatte spela i orkestern.
Tytte var så stadig, så lugn. Lycklig över barn och liv. Jobbade och forskade. Gjorde den där resan hon borde. Levde. Och när hon något år senare dog spelade vpk:s mässingsorkester på begravningen. Det svängde, sa de som var med.
Det lustiga är att det jag lärde mig av Tytte inte är som viktigast nu när jag fått samma sjukdom som hon hade. Den stora betydelsen har hon haft under de 30 år som gått sedan jag mötte henne. Hon har varit med mig i många av livets lyckomoln, bråddjup och tvärnitar. Och min dotter, Lilljäntan, är döpt efter henne - en av de starkaste och modigaste kvinnor jag mött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar