Fighting Spirit...

...känner jag ingen, men det finns det delar av mig som gör. Håret har börjat att i fjunform försöka återta förlorad mark. Det syns mest i motljus men jag tänkte att jag skulle försöka visa denna kämpaglöd. Dessutom är det ju då faktiskt så att min tid som skallig börjar gå mot sitt slut och att de av er som är långt borta rent geografiskt, kanske skulle vilja se mig som jag sett ut de gångna månaderna. De som inte vill blundar nu:


Florence är en bättre sjuksköterska än fotograf...Och stylisten hade visst fått ledigt...

Den avslutande behandlingsomgången blev mer uthärdlig när läkarna backat i dos. Hade det inte alls så besvärligt. Dock har jag varit tröttare än någonsin och har nästan förtvivlat om att bli som vanligt igen. Kondisen är död, jag orkar väldigt lite - att applådera och klappa taktenpå körens föreställning i går fick upp pulsen i taket och orsakade en liten flämtande, flåsande tant (jag) i bänkraden. Jag som vill dansa disco nu!!!

Ingen fighting spirit alltså, inget jävlaranamma. Men ett regelbundet - nöjt - konstaterade av att jag får lite mer kraft - kanske inte varje dag men var tredje... Det är bara det här med tålamodet jag måste jobba på.

Handarbete har inte varit att tänka på på sistone. Känseln i fingrarna är starkt reducerad. Men det känns mindre problematiskt än vad jag trodde, att tvingas avstå. Jag har ju handarbetat som en besatt under varje fungerande stund de sista månaderna och är nöjd med det.

Ute är det sol. Själv går jag och hypokondrar: Jag håller väl inte på att bli sjuk? Ingen förkylning nu! Provence väntar. Och gudarna ska veta att jag behöver Provence. Innan Projekt Strålning ska ta vid...