Att dra en lina

I går var det så dags - sista behandlingsomgången. Och där ligger man i sängen och funderar över vart tiden tog vägen. Och hur konstigt det ska bli att inte regelbundet vara på onkologen, att liksom inte höra dig.

Redan första gången jag kom till onkologen slogs jag av vilken positiv och glad och vänlig stämning som rådde. Dels är personalen optimistiska kraftingjutare (handplockade?), men också patienterna emellan - och oftast känner man aldrig igen någon - är stämningen glad och uppmuntrande. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Och nu ska jag alltså sakna dem. Mina duktiga, hängivna och mycket förstående tjejer i "A-teamet".

En litet kort stund med läkaren för några sista frågor ( Kan mina nervskador bli bestående? Ja, det finns en risk, men vanligen brukar man i alla fall på sikt kunna få tillbaka en del av sin känsel. Finns det något jag kan göra själv för att påverka? Nej. Förutom kanske att se till att inte gå upp i vikt. Knubbisar med tendenser att binda vatten i kroppen kan ha större problem.) och sen var det dags för sista cellgiftspåsen. Dock hade mina världen gått ner och man erbjöd mig några påsar blod. Jag tackade glatt ja.

När någons donerade påsar sedan sakta tog sig in i mig låg jag där och tänkte på Fina Tina och andra vardagshjältar som förser alla oss som behöver med blod. Tack! Stort tack. Många tack. Jag blev genast stärkt, nästan lite Twilight-bepowerad. Och min syreupptagning ökade med 60 % kändes det som.

Sen drog Anki linan. Kändes inte. Och ingen blodpropp. Jag fick klämma lite på den märkliga tingesten. Gummiaktig, tunn blå och lätt töjbar har den tjänstgjort där inne. Över själva hålet i armen, som varit så inpackat och förseglat sedan början på juli har jag nu bara ett litet plåster. Och kan börja duscha utan gladpack. Säjer de.

I dag är sista kortison-dagen och det vakenhets- och aktivitetsrus som följer av det ska jag utnyttja på bästa sätt. Jag ska på körens gen-rep.