Lyckodag

När jag insåg att jag nog inte skulle orka köra hela vägen in till Malmö och att Florence avsatt dagen för Projekt Rädda Höstträdgården, gick luften ur mig. Jag behövde en kördos så förtvivlat väl. En kör som förhoppningsvis gjort lite framsteg sen sist, på en scen som förhoppningsvis börjat växa fram.

Så jag tjatade. Och lät uppenbarligen tillräckligt desperat för rätt vad det var så stängdes gräsklipparen av och så åkte vi. Jag steg av vid teatern medan Florence fick köra vidare.

Och sen har jag lite svårt att beskriva vad som hände. Men typ så här:

In genom den mörka passagen smög jag, för att inte störa. Det sorlades nere på scenen - lät så där pratigt som det ofta gör om vår kör när den är okoncentrerad. Men det var inte okoncentrerat. Det var fokus. Kören stod fint utplacerad mot en fond av ett alldeles nytt hus!! Det har vi byggt! Några har fött idéer, andra har stöttat, sen har scenografigruppen grubblat och projekterat och teaterns snickare m å s t e ha hjälpt till för där stod det. Huset. I flera våningar. Alldeles beboeligt. Det var nymålat också. Och DÅ började alla sjunga. Mitt favoritnummer ur föreställningen. Och det lät...de kunde...det var...överväldigande. Jag tror jag gapade. Jag vet att jag log. Och så kände jag hur tårarna bara rann.

Ja, jag står under behandling. Ja, jag är lite svag. Ja, jag saknar dem alla varje vecka och ja, jag är väl någonstans lite ledsen över att inte kunna vara med hela tiden. Men det är inte hela förklaringen. Jag blev SÅ förvånad. Mina medkorister (med flera nya ansikten som med friskt mod hoppat in sent för att täcka upp för oss som tvingats avstå - de kunde också!) hade en sällan skådad koncentration. Och de kunde sina stämmor och ord. De lyste. De berättade. De gav. Inte undra på att jag blev drabbad.

Och jag fick precis vad jag behövde - något att se fram emot med stor förväntan och enorm glädje.

Som om inte detta vore nog peppning för en hel kommande behandlingsperiod fick jag ett snabbt möte med Micha (lilljäntans godaste, tryggaste reskamrat och livförsäkring) och sen dök Celle upp. Mycket mindre än när jag såg henne sist. Skogsråvacker och långbent. Den lilla! Det gjorde så gott och laddade batterierna ytterligare.

Och som marsipanrosen på min lyckotårta fixade Lilljäntan, som nu följt med hem och just lagar mat, en skype-uppkoppling så att det gick att SE de där vagabonderna i Paris. För snart drar de från Erics webbkamera mot Barcelona. Och nya osannolika äventyr.

Jag är ett rejält och väl tilltaget fruntimmer. Men idag får lyckan nästan inte plats i mig. Må den, när det skvätter och svämmar över, hamna på er alla.