Själv har jag varit utslagen.
Små förargliga biverkningar som ont i naglar och fingertoppar, vilket gör det lite besvärligt att skriva och maila, hör till det som ännu är ganska lättuthärdligt. Den gode Johan sa dock att ett visst handikapp är det att drabbas av sådan "medial heshet" och passade på att påminna om punkaren "som förlorade sin förmåga att kommunicera när han bröt långfingret...". Han gör mig glad, Johan. Det kunde ha varit värre...
Ont i ben och fötter går också att hantera - det finns ju smärtstillande. Tuffare prövningar finns dock. Magproblem t ex. Men dem ska jag inte orda om nu - det blir bara skitsnack. Sen i går eftermiddag håller vi en skör vapenvila magen och jag. Hönsbuljong, kokt ris och kokt fisk är vad Florence bidrar med och just nu verkar det alltså funka.
Kören övar och Helén har vernissage (Heja alla!) men krafterna räcker inte till besök på någotdera idag. Dock hade jag behov av att ta mig lite utanför huset. Det fick bli garnaffären. Florence skjutsade. Jag stod där inne hos Margreth tillsammans med en massa andra damer som var sugna och inspirerade. Det blev lite för mycket. Jag flämtade tungt och fick sätta mig och vila lite utanför mellan varje strumsticksinköp, yllegarnsval resp reafynd. Det var n ä s t a n läge för rullstol på vägen ut. Men jag gjorde det! Och nu har jag mer material att gripa mig an. Ni hör: Det kunde ha varit värre.
Vantar blev det pre-breakdown (till lilljäntan som ville ha "varma tumvantar som ändå var praktiska"):
Och lite fler broderier till Röda Korset, nu så här post-breakdown:
Storsonen har fått namn efter sin pappas bäste vän, Eric. Bättre förebild finns inte. Ingen med större hjärta heller. Och på sitt luffande genom Europa hade ättelägget häromveckan kommit fram till Paris där Tonton Eric bor. Häromdagen fick de kontakt och sonen flyttade tillsammans med André, kamrat och medluffare, in i värmen. Där fanns det säng, mat (kött!), tvättmaskin, ständigt uppkopplad dator OCH telefon. Så nu ringde han hem. Andra gången på flera månader. På Erics bekostnad pratade vi länge. Det som är bra med att få prata länge är att man verkligen hinner höra att någon mår bra, att få kolla av hur det är med hälsa, pengar och kosthållning. Det som inte är fullt lika bra är att man under ett långt samtal kommer sig för att fråga de där frågorna som man kanske inte riktigt vill ha svar på. I mitt fall var det den här gången: Händer det att...ni...sover utomhus...? "Javisst!" var det glada svaret. "Hela första veckan här i Paris tältade vi". Den som känner Storsonen vet att "tältning" med ingen automatik alls innebär "campingplats". Så jag ställde den frågan också: Men var...var har ni tältat? "Vid La Defence. Gick hur bra som helst".
Den som varit på La Defence i Paris och sett det ärominne som Mitterand lät bygga över sig själv under sin presidentperiod VET att området bara är glas, stål och cement i hypermodern form. Banker och affärer som gnistrar när det är sol. Nu blev det ingen fråga utan ett påstående: Det finns inte en jävla gräsplätt på La Defence! (eller två påståenden:) Där kan man inte få ner några tältpinnar! "Jodå" sa sonen. "Det finns en liten slänt ner mot Seine och där bodde vi ihop med en massa romer. Det gick jättebra".
Jag sa inte ens åt honom att om han bara hade hängt kvar där ett tag till kanske han hade fått ett gratis flyg till Rumänien och inte behövt tänka på att lifta söderut. Men jag kved väl något i stil med Var rädda om er!
Just nu är han alltså hemma hos en Nästanpappa - äter gott och vilar. Och det verkar ju som om han får vara med om väldigt s p e c i e l l a saker. Det kunde ha varit värre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar