...även om det ibland betyder att tala allvar med en vitrock.
I anl av hur tufft och svårt jag haft det under senaste rundan hade jag alltså ett rendez-vous på onkologen idag. Eftersom jag ingår i den här forskningsstudien kändes det viktigt att verkligen få berätta om alla avigsidorna och om hur dålig jag varit. Det är ju det som är vitsen - att man ska lära sig saker. Och jag hoppades väl på att de skulle backa ett steg och sänka dosen till den förra nivån.
Läkaren kunde dock snart konstatera neuropati (man lär sig saker - och ord! - varje dag) vilket innebär att mina yttersta lemmar - fingrar och fötter/tår är väldigt påverkade. Inte undra på att jag inte kan handarbeta, inte undra på att det gör ont att blogga... Neuropatin konstaterade han med en gammal klassiker: klubba mot knän, handlovar och armbågar. Nada. Noll reflexer. Såg väldigt konstigt ut. Läkaren backade genast ett steg till, alltså två nivåer ner. Men sen pratade han med den läkare som är ansvarig för forskningsstudien och konstaterade att man nog går tillbaka tre nivåer...
Jag har inte gnällt för småsaker. Det käns skönt rent mentalt att få någon sorts bekräftelse på det jag upplevt. Och särskilt bra känns det att jag imorgon ska få en dos jag torde klara bra.
Neuropatin får bli en sak att övervinna senare. Jag hoppas att det inte är något som blir permanent.
Jisses. Vi kvinnor tiger och lider nog för ofta. Bra att du sa till.
SvaraRadera