Min starka sida

Jag har en osviklig förmåga att se till att få vad jag behöver. Det kan vara stöd och support eller axlar att gråta ut mot (de käraste vännerna vet vad det betyder i skarpt läge). Någon att få prata ut hos eller kräkas mot (många, många andra som liksom bara råkar stå i vägen har erfarenhet av det. Jag minns särskilt hur jag på mitt förra jobb på Röda Korset nåddes av ett smärtsamt dödsbud, öppnade dörren och högg första, bästa arbetskamrat; Elisabet. Bästa Elisabet. Som tog hand om mig den stunden).

DET är jag alltså skitbra på. I nuvarande läge handlar det om att planera för roliga saker att göra efter avslutad behandling - saker att se fram emot, små ljus i tunneln. Och så gäller det, medan eländet fortfarande håller på, att de goda dagarna samla på sig lust och kraft, vara i de positiva bubblorna. Besöket hos kören var rena medicinen, och idag, den kanske sista goda dagen på ett tag åkte jag in och hälsade på på jobbet.

Det var befriande kul. Och gav mig massor av framtidslängtan. Det blev lite konstföreningsförevisning (Tack Petra!) och Anders sa att jag i december säkert skulle vara återställd nog för att ha en riktig julfest. Jaaaa! Jag fikade med många, hälsade på fler och fick hälsningar från folk som inte var där. Mellis hade bakat och det var lika gott som det brukar. Jag fick en blå blomma med mig hem och hann t o m prata lite jobb. Jag kramade ingen - men njöt av att det var flera som ville. Tankning.

Kommer det nu så kinkiga dagar att jag inte tar mig ner till tv:n kommer jag att ligga och försöka tänka på Görel som inte heller bryr sig om tv. Hon är av med sin fjärrkontroll och visade vid fikat tydligt hur svårt det är att sitta ihopkrupen nere vid den stora skärmen, sköta kanalerna manuellt och försöka se på tv:n - där det ändå mest är reklam när hon försöker zappa runt - klar risk för åtminstone nackspärr, i värsta fall förslitningsskador. Hon får mig att le - nu ska jag försöka ta med mig det in under bolstren.

Annars har det funnits en sak som hållit mig uppe under några av de värsta dagarna: Karins blogg. När jag orkat sitta upp men inte ett dugg mer har jag tillbringat små stunder på på hennes Krumelurer och streck (se bloggföljaren med hatt). Så många fantatiska bilder. Stolar och natur, människor och saker. Och intressanta funderingar. Samt en familj som man skulle vilja vara del av.

I min egen onsdagskväll gläds jag alltså just nu åt inte bara körens kommande triumftåg, inplanerad frankrikeresa, vantförsäljning å julmarknad, snar återkomst till jobbet, konstföreningsutlottning och julfest. Jag ser längre än så. Tack vare Catarina som ringde och gjorde mig riktigt sugen på att se Turandot på operan i Köpenhamn i vår. Där har jag ju inte varit än!

Imorgon blir det ny cellgiftspåse. Den näst sista. Och jag känner mig så väl förberedd jag kan bli.