Man vet vad man har men inte vad man får - jag och min picc-line

I min familj kan vi inte stava till bröstcancer. I alla fall inte innan jag blev pionjär. Däremot dör vi - på min pappas sida, och allt som inte är textil och handarbete har jag ärvt från min pappas sida - i förtid av högt blodtryck, kärlsjukdomar och hjärtinfarkt.

Därför fanns det ett oroande inslag i cytostatikaprogrammet: Picc-linen. Jag hade aldrig hört talas om manicken tidigare, men i juni fick jag alltså lära mig att cellgifterna skulle distribueras genom en s k central infart. Tidigare var det vanligt med "venport" - en liten ventil som opererades in under huden på bröstet, men nu är det alltså picc-line som vanligtvis gäller. Genom överarmen skjuter man in en blå, tunn kabel, upp genom venen, in i bröstet och lägger änden direkt utanför, nedanför hjärtat. Detta görs med ultraljudsövervakning och sen kollas att sladden ligger rätt med röntgen. Grejen med picc-line är att det finns en liten, men dock förhöjd risk för blodpropp när man stoppar in den här linan i kärlsystemet. Det kändes inte kul. Och nära hjärtat skulle det vara. Jag påtalade flera gånger mina usla gener när det gällde blodproppar, men det fanns inga realistiska alternativ. Så picc-line fick det bli.

Sedan i juli vandrar jag alltså runt med den här tingesten i kroppen. Vi har ändå blivit ganska bra vänner. Den städas, sköljs och läggs om en gång i veckan av den fina, fina personalen på min vårdcentral. Och det görs noggrannt och med allt steriliserat. För den aspekten finns ju också: Ett ständigt öppet hål in i armen som leder rakt in till pumpen. DÄR vill man inte ha infektioner. Så duschande görs med åtskilliga lager gladpack virad runt överarmen, och jag har ett lite nojjigt sätt att kolla hur de plåster och plastförband som sjuksköterskorna slår in mig i varje vecka håller.

Picclinen ska röra på sig - den är alltså inte fixerad. Min kryper mest ut och jag tror att det kanske beror på överarmsmusklernas ständigt arbetande i stick- virk- och broderiarbeten. När den stoppades in fanns det 1,5 cm lina utanför kroppen. Idag är det över 7 cm. Jag har varit rädd att man skulle behöva göra om insättningen (linan mäts noggrannt vid varje omläggning) ifall för mycket av den kröp ut, men det ser just nu väldigt lovande. Och linan (de tänker så himla bra de där naturvetarna, medicinska utvecklarna och uppfinnarna) är inte bara blå och tunn och är dessutom märkt som ett måttband med små svarta prickar, så det är lätt att hålla koll på den.

I går fick jag min näst sista dos. Den var återigen höjd (alla blodprover bra) och nu har jag fått alla de maxdoser man kan få. En tuff behandling, säger läkarna. Och värt det, tänker jag. Om två veckor är det sista gången och direkt efter den påsen drar man picc-linen! Härligt. En hel del blir praktiskt mycket enklare då. Sköterskan skojade och frågade om jag kanske ville ha med den hem. Och det är klart, man skulle kunna virka något av den... Ett grytunderlägg eller något, föreslog jag. Då rynkade alla i rummet - två sköterskor, två patienter i reclinerstolar och en medföljande man - samfällt på näsorna. Och....Nej. Min picc-line får gå i någon gul plastbehållare till förbränning. Efter väl förrättat värv.