Sakta, sakta återvänder livet mot något som liknar normalitet. Florence behöver inte ta hand om mig så mycket och kan med gott samvete ägna sig åt budgeten på jobbet. Det betyder att han arbetar mer än vanligt. Därav gräsänketiteln. Tatuerad är jag faktiskt sedan förra veckan. Nej, inga fjärilar, ankare eller hjärtan. Små prickar bara. Dem fick jag hos radiologen där man börjat förbereda för min strålbehandling. För att ha koll precis på millimetern vad som ska bestrålas har man märkt mig och jag gissar att det är ungefär som koordinaterna på en GPS.
Besöket hos radiologen var fascinerande och det troliga är att jag blir behandlad med en metod som är andningsstyrd. Det betyder att strålarna skjuts iväg när jag är på max i min inandning, för då är avståndet mellan den vävnad som ska bestrålas och hjärtat (som man vill skydda så gott det går) det största tänkbara. Man ligger där och andas efter en i förväg (efter min andning och lungkapacitet) inställd rytm. En röst i öronen säger Breath In....Breath Out....Breath In...., och när jag känner mig färdig att storkna av mycket luft i lungorna fyrar de av. Allt för att vara rädd om mitt hjärta. Man m å s t e imponeras av vetenskapen och vitrockarna!
Neuropatin har dessvärre tilltagit. Har inte mycket känsel alls i vänsterhanden. Svårt med en del praktiska grejer. Men det mesta går. Flera naglar är på väg att ge upp, men håret frodas i Modell Gullefjun. Och jag, jag längtar efter att få börja jobba...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar