Ett år senare. Ett hår senare.

Jag har hår igen. När det kom och var superkort tyckte jag att jag var riktigt snygg - kaxig liksom. Som om jag valt och vågat skaffa crewcut modell drastisk. Men det förblev inte i sin tuffa hjälmform utan fortsatte att växa. Det visade sig snart att jag fått ett krulligt hår. Som farbror Kebbe hade. Som kusin Willy har. Medan de intensiva lockarna passade mina manliga släktingar utmärkt är de väldigt malplacé på mig. Jag ville inte! Det var inte så att jag förtvivlade men kul var det inte!

Folk ville känna på burret- och det fick de, folk fnittrade - och det gjorde inget, någon tittade på mitt hår och började omgående prata om sin pudel - och det kunde jag ta. Men det var det här att se sig i spegeln och inte alls känna igen sig. Huvva. Jag försökte kalla det något bra, för att de skulle kännas bra: Knullrufs, Ådals-afro, men inget hjälpte. Jag sa till Bubben att jag tyckte att det såg ut som om jag fått pubeshår på skallen, och han sa inte emot. Han snarare nickade lite och så föreslog han en brasiliansk vaxning bakom öronen... Florence säger att han tycker det är fint, att jag liknar Harpo Marx.

Och ungefär så här såg det ut ett år efter att mitt förra hår föll för rakhyveln:



Foto: Joakim S

Jag får bara stå ut. Har fortfarande inte haft några frisörkostnader och det är ju bra. Schampokostnaden är däremot tillbaka på normal nivå - den här sortens hår måste tvättas ofta. Jag kan vakna efter vad som borde varit skönhetssömn och se helt galen ut - lite som Kramer. Då tvättar jag och tämjer på så sätt burret något. Men jag känner inte igen mig.