Sömnlös in Skåne

Det lär vara kortisonet som gör det. Kortisonet som man får för att inte agera allergiskt på cellgiftet. När jag vaknar på småtimmarna - i det vanliga, friska livet - brukar tankarna handla om jobbet och/eller om något av barnen. Just nu är det annorlunda. Det blir massor av tyg-, textil- och handarbetsplaner. Och under de tidigaste av timmarna just imorse bestämde jag mig för att det säkert går att sy en tunika med bärnstensdekorationer, att jag, Aja och Laura så klart måste ha likadana mössor på oss i vårt julmarknadsstånd samt att det roliga tyg-tyget som legat och väntat på att användas till något ska bli en kudde till min lillebror (som har ett väldigt kluvet förhållande till just tyg och handarbete. Han brukar hävda att han haft en ganska traumatisk barndom bland alla oss textiltokiga kvinnliga släktingar).

För någon vecka sedan vaknade jag också okristligt tidigt. Nu med en klar idé om en ny sydd mössa. Med batterier på. För recharging. Jag tror att detta mönster/denna insikt tog form när jag började krypa upp ur det där pitholet jag hamnat i efter förra behandlingsomgången. Det verkar som om min hjärnas textillob på ett undermedvetet plan jobbar på att fixa mig.

Under de sömnlösa småtimmarna igår tänkte jag på mina nya kängor - de där som jag handlade istället för sandalerna jag behövde. Jag insåg plötsligt att det var ett par Annahojskor jag hade införskaffat. Syster Annahoj har den snyggaste skopark jag vet, fylld av puppor som jag själv skulle vilja ha. Och nu har jag visst börjat copycata.


Mina kängor, Annahoj style


Nästa person som väl får se upp är Helene S-W. Hennes garderob skulle jag kunna sno ett och annat ur...

Sånt tänker jag på.
Inte på valet eller på var i huset jag borde börja städa...