Loppisfynd och boktips

För kanske 15 år sedan gjorde jag en av mina sedvanliga loppisräder. Jag brukar vanligtvis komma hem med 50- och 60-talskeramik, böcker och användbara textilier - barnkläder t ex. Mina ungar är uppväxta i ärvda och begagnade kläder. Men den här gången föll jag i trans över ett par gamla serietidningar. Det var p r e c i s såna tidningar som jag läste när var 9-10 år. Jag tror att den som var vanligast hemma hos mig hette TONY. Kan det stämma? Hur som helst var tjejerna vackra. Särskilt deras ögon - ofta tårfyllda - var snyggt tecknade. Jag ville också kunna teckna så. Jag övade jättemycket och fortfarande när jag, med tankarna på annat håll, sitter med penna i hand och papper i närheten blir det ofta att jag ritar just ögon. Men tjejerna var också smala, hade snygga kläder, snygga frisyrer. De var justa, ofta utsatta för svartsjukeangrepp från andra flickor, och hemligt/olyckligt/omöjligt förälskade i någon snygg kille. Och det var alltid - vad jag minns - happy ends.

Jag stod där på loppiset. Läste. Förundrades och förfasades. Tidningarna har sedan dess legat på mitt nattduksbord. Att då och då påminna mig om vad jag - också - är en produkt av. Och så att jag, om jag har svårt att få ihop min bild av parförhållande och tvåsamhet eller av skönhet, kan ha en del av förklaringen nära till hands. Då ligger de där, serietidningarna som danade mig...

Min cellgiftsbehandlingsperiod (ca 17 veckor), skulle ju enligt de nogsamt uppgjorda planerna omfatta massor av läsning. Jag plockade fram åtminstone 30 böcker som skulle sätta lite guldkant på mörkamolndagar. Och så fick jag böcker, och fick låna. Sen blev det inte mycket läst. De första 8 veckorna lyckades jag väl tillgodogöra mig 3 böcker, ett all-time-low. Men jag bara somnade. Nu är ämnet i droppåsarna ett annat, biverkningarna nya och trots en stor trötthet går det mycket bättre att läsa (skrivs härmed upp på dagens Positiva Lista). Så det har blivit lite fler böcker. Följande har jag läst:

NORRLANDS AKVAVIT av Torgny Lindgren.
Den som ännu inte gjort denne västerbottniske berättares bekantskap har mycket glädje kvar i livet.

JORDEN DE ÄRVDE av Björn af Kleen.
Hujedamej vad jag gick igång. Ett r i k t i g t snyggt journalistiskt jobb. Blodtryckshöjande.

NÄSSLORNA BLOMMA av Harry Martinson.
Jag måste ha smitit undan den under gymnasieåren. För visst skulle vi väl ha läst nobelpristagen vid min blekingska skola?! Boken har i a f säkert åldrats och jag har svårt att köpa citationstecknen här och där. Men berättelsen är stark. Det är inte länge sen alls som vi i Sverige auktionerade ut barn på socknen. Barn!

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM ETT FÖNSTER OCH FÖRSVANN av Jonas Jonasson.
Present. Tack Pepa! Och tack för tipset direkt från Vislanda, Maggs :). Lättläst och lättillgänglig. Ofta, ofta låg jag och log. En hundraårig gubbe är på rymmen från "himmet" och hamnar i allsköns knipor. Och då är det ändå INGENTING mot vad han varit med om under de första hundra åren av sitt liv...

DE OSANNOLIKA SYSTRARNA MITFORD av Cecilia Hagen.
Kul. Intressant. Vilka damer! Engelska och adliga. "Osannolika" är helt rätt beskrivning.

LENI RIEFENSTAHL - FILMSKAPARE I TREDJE RIKETS TJÄNST av Jürgen Trimborn.
Biografi. Kräver nästan för mycket av en inte helt pigg läsare - många fotnötter, massor av årtal och namn. Men spännande. Jag lärde mig massor. Om Erwin Leiser, t ex, tysk-judisk regissör som verkade i svensk exil i flera år, och som Riefenstahl kallade sin ärkefiende - i mina öron en hederstitel. Här framkom (precis som i boken ovan) också att åtminstone en av systrarna Mitford (Unity, hon som vigde sitt liv åt nazismen och dyrkan av Hitler) träffat Riefenstahl. Dessutom insåg jag att Riefenstahl bott på den gata i Berlin där Käthe Kollwitz Museum nu ligger. (Besöket där har skapat särskilda band med dig Tina!). Mycken sorglig kunskap också. Som den att Riefenstahl använde zigenare från koncentrationsläger till den spelfilm hon gjorde i krigsslutet. Hon behövde "autentiska typer" och "spansk kolorit". Och hon gjorde aldrig någon sorts avbön. Tack för lånet Dani.

DEN STÖRSTA NYHETEN av Ingela Agardh
Ärligt och opretentiöst från en människa som funderat mycket över sig och sin plats i
världen. Tack Ebba!

Och så igår kväll skulle jag välja mig en ny bok. Vid senaste cellgiftsdroppet låg jag i en säng bredvid en dam som gärna pratade läsning. Hon hade också gillat HUNDRAÅRINGEN SOM... och tipsade om en feel-good-bok som hon just nu läste: EN LITEN HATTAFFÄR PÅ HÖRNET av Marita Conlon-McKenna. Och jag som behöver feel-good och hade en mormor som var modist tänkte att det testar vi. Boken hade jag beställt och fått mig hemsänd. Jag har bara läst drygt 80 sidor än och tycker att beskrivningarna av själva hattmakeriet (ett sant handarbete!) blir lite engagerande. Men i övrigt doftar det - nattduksseriealbum! Jag ska fortsätta ge boken en chans, men det blinkar faktiskt åtskilliga varningslampor.


En bild ur mitt seriealbum ITALIENSK ROMANS
(Min Melodis Hjärtebibliotek, 64-sidig bildroman ENDAST 75 öre).
Årtalsuppgift saknas.