Jag knypplar, alltså finns jag.

Ergo sum. Lite så är det. Och när jag då är nästan utslagen och inte ens orkar handarbeta, ja det är väl då depptendenserna kommer. Men jag knypplar faktiskt inte. Det var bildligt talat. Ett par knyppeldynor har jag nog kvar på vinden, men de försök jag gjorde på 80-talet slog inte så väl ut. Får försöka ta upp det i framtiden...

Ista ringde och jag beklagade mig. "Jag orkar fan inte sy två korsstygn!" Och då hörde jag att hon log och så sa hon, på sitt goda, småländska vis: "Sy ett...". Och det är så klart så det får bli. Tur man har visa människor runt om sig.

Visa och goda människor! Jag vet att jag har beklagat mig om den period som straxt är slut. Och det känns lite inte-bra. Jag har ju fått så mycket uppmuntran och tröst: Långt, långt mail från Svenne Byx, vis och god man. Hälsningar från Kuala Lumpur från den finaste fadderbarnsfamiljen i världen. En Augusta flög hela vägen från Värmland för att lite klumpigt men skyddsängelstadigt landa i min brevlåda. Jag har fått sarongmail från ett nästanbarn och gladabröstband från Tina. Och den vackraste, vackraste afrikanska kasse att bära noterna i när jag väl kan börja sjunga igen. Från Helena. Helena som många år före det nu aktuella katastrofvalet var med om att mynta uttrycket VI ÄR ALLA ÅLLIKA. Och från en egentligen väldigt upptagen kör kom masshälsning per vykort.

Och alla andra hälsningar. Jag säger det igen: De betyder mer än ni någonsin anar. Även om jag inte svarar - eller tar lång tid på mig...

Idag har jag börjat med nytt kortison inför droppåse imorgon. Det förra kortisonet började klinga av på lördagkvällen för 10 dagar sen (man tar tokdos i tre dagar) och när jag kände att tröttheten kom rullande in över mig tog jag fram grovt garn och tjocka stickor och gjorde - i ritardando - mina muddar LÄNGTANS BLÅ:


När jag sen kravlat mig ur sängen, flera dar senare gjorde jag ett par STORMY WEATHER:



Och så började jag med lite nya julkort till Röda Korset. Tomtar och änglar blir det nu. Och medan jag syr tänker jag på dem av mina f d arbetskamrater som i skrivande stund riskerar att bli utan arbete. Ett stort bortfall av betalande medlemmar innebär radikal nedskärning av anställda (ni vet det jag underströk tidigare: Bidrag till olika katastrofkampanjer går direkt till just det ändamålet. Aministration - viktigt arbete också! - betalas av medlemsavgifter). Att nedskärningarna är nödvändiga i dagsläget, det förstår jag. Men det är olyckligt. Många viktiga saker kommer inte att bli gjorda - eller inte gjorda så bra som de blivit gjorda.

Min 40-nyanser-av-brunt-tröja har också börjat ta form. Ett bakstycke klart. Och jag har börjat skissa på mina egna julkort. Sedan min mammas moster, matriark och handarbetskejsarinna, dog har jag fortsatt hennes tradition att till vänner och släktingar brodera egna små julkort varje år. För att det inte ska bli fullt så tomt efter henne, Elvi. Så idag, och de följande kortisonhöga dagarna, ska jag göra så mycket sånt som möjligt. Riktigt finnas till.

Och så kom det idag med posten en ordentlig energiboost från en tjänstledig ande och högt avhållen pillertrillare (det är så BRA att känna en apotekare!). Han hade skickat mig 1) Lite stålull som uppmuntran till fortsatt spisvirkning och 2) den gladaste korsstygnsboken någonsin: SUBVERSIVE CROSS STITCH. Fylld av underbara, sirligt broderade sentenser och uttryck. Av mig kan därför mina vänner snart förvänta sig små dekorativa tavlor med text som

GET A LIFE

IS THAT
ALL THERE IS?

eller favoriten

HOMO
SWEET
HOMO


Och när jag tänker på det kanske man kan brodera bort SD! Välformulerade sanningar om detta sorgliga, intoleranta och kulturblinda parti efterlyses härmed.
Jag broderar!