Only when I laugh

Jag är definitivt på väg att toppa formen. Precis som läkarna sa så har det vänt. Gårdagens krämpor inskränkte sig till rinnande ögon och det där envetna såret i mungipan. Mat har på grund av gip-blessyren fått intas medelst kaffesked och den c-vitaminbombade juicen fick jag lirka i mig med sugrör. Tandborstningen (genom mycket liten o-mun) har de senaste dagarna blivit en kortare och kortare procedur. Alltså inga större problem. Peanuts. Så jag kände att det var dags att ta sig in till den stora staden och kolla på körens repa.

Jag hamnade mitt i kollationeringen.

Sätt mina 30 härliga medkorister i en ring, låt dem läsa ett manus fullt av möjligheter, låt dem sjunga inrepeterad musik - nu utan noter! - och låt dem tänka och toka. Vad kunde jag annat än le!? Vad kunde ögonen annat än rinna! Ja, ont gjorde det. I munnen. I resten av mig gjorde det gott.



Florence, medföljande sjuksöterska och färdtjänstchaufför, är inte känd för sin mångordighet. Istället brukar man få d r a synpunkter och funderingar ur honom. Men också han log. Och spontansa: DET HÄR kommer att bli en rolig föreställning.

Jag ville inte krama någon av sångarna. Men så här på avstånd trycker jag dem till min förminskade, men av ömhet översvällande, barm.