Generna och vantprojektet

Min mormor handarbetade alltså. Min mamma med. Och mammas moster. Mitt i det växte jag upp. Bland batikvax, sniljemattor, korsstygnsmönster, garn och lampskärmar. Det har präglat mig. Det verkar inte ha tagit så hårt på andra i släkten - min bror tex är en textil analfabet. Ja, kusin Sofia sydde förstås väldigt fina lapptäcken ett tag...och kusin Johanna kan förmodligen en hel del om spets som hennes mamma, min moster, var duktig på. Men intresset hos deras bröder verkar generande ljumt. Vad jag vet är det inget av kusinbarnen som visar läggning för det textila och min brors äldsta dotter har andra intressen. Men sen kom Laura...



Laura älskar att pyssla. Hon fingervirkar (påtar) imponerande längder "garnormar", har börjat lära sig sticka och virka och gillar att syssla med pärlor, "att pärla" som hon själv säger. När vi träffas har vi nästan alltid ett litet handarbetsprojekt tillsammans. Hon tycker det är jättekul. Men roligast tycker nog jag och mamma att det är. Äntligen! En arvtagerska! Framtiden är säkrad. Tjejen är bara 8!



Under julen pysslade vi som vanligt och vi botaniserade bland mina kassar med garn i källaren. Då föddes idén. Om jag och mamma ägnade överskottstid - dvs sådan som vi inte la på våra egna handarbeten - på att t ex sticka och virka vantar, mössor och halsdukar (av allt det fina garnet som bara ligger där och stirrar på mig - mamma har egna kassar) och Laura textade lite etiketter (viktigt, då kan hon lära sig om ull, siden, polyamid, akryl och annat som spinns in i garn!) så skulle vi kunna ha ett joint venture med en julmarknadsförsäljning. Mamma var genast po och Laura började texta.



Så här i mitten på augusti har vi drygt 100 färdiga objekt. Allt är handgjort, unikt, huvudsakligen i naturmaterial och grejerna är jättefina. Nu gäller det bara att hitta en lämplig julmarknad. Misslyckas vi med det kan vänner och bekanta räkna med att bli utsatta för våldsam nasning...

Idag har jag inte handarbetat alls (än!) men de föregående två dagarna åstadkom jag två vantvarianter:

Observera plåstret på modellens hand. Härrör från ett av alla återkommande blodprovstagningar. Blodprovstagningshål på fingret är så där för stickning och broderande...

I går avslutade jag den första boken under sjukskrivningen. Jag som vanligtvis kan klämma en bok om dagen. Men jag tenderar för närvarande att nicka till så snart jag lägger mig eller sätter mig bekvämt med en bok. Så det tog alltså 5 veckor att genomnjuta Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren, stor idol. Möjligen är det inte bara behandlingströttheten som gjort att det tagit tid. Man vill ju liksom att hans böcker ska vaaaara. Länge. Roligt var det i af. Jag skrattade högt i väntrummet på vårdcentralen häromveckan.

Nu har jag gripit mig an Jorden de ärvde av Björn af Kleen. Den var mycket omdebatterad när den kom och boken har legat och väntat på mig sedan dess. Den är ett snyggt journalistiskt jobb över den jordägande adeln i Sverige. Man häpnar. Det är stötande. Man nickar så att säga inte till. Och någon sund vrede börjar mullra på djupt där inne i det röda kvinnohjärtat. Va?! Snacka om gener. Snacka om arvtagare! Och snacka om projekt över generationsgränserna. Huvva. Där ligger Aja, Laura och jag i lä.