Man har förberett mig på att smaksinnet ska förändras och delvis försvinna. "Nästan alla slutar dricka kaffe", sa en av sköterskorna. Och på det viset är jag normal. Kaffe lockar inte. Vin har jag tänkt på - och det räcker fullständigt. Jag bara vet att det inte är gott. Annars smakar det mesta nästan som vanligt. Nästan. Ajas små pajer är ju gastronomiska underverk men de mest förvånande smakupplevelserna är vardagsnära. Mjölk. Ahhh! Den smakar just nu som den mjölk jag under mina barndomssomrar hämtade i bytta hos Gustav i stinsstugan. Och färskpotatis med smör! Alltid en delikatess, men nu! Jag njuter.
Något jag inte förväntade mig var dock luktsinnesrubbningarna. Jag har blivit överkänslig. Om Florence tar ett litet glas Islay-whisky till kvällen (och det gör han!) luktar sedan vårt gemensamma sovrum stencileringsapparat. Om så grannen bara i förberedande syfte lyfter ut sina grillkolsbriketter så osar det barbeque långt ner i vår källare där jag sitter och handarbetar. Jag klagar. Över insektsmedelsburken som luktar, grannarna som osar och över Florence som verkar ha parfymerat sig med rökig maltwhisky. Men Florence blir inte arg för det. Han säger att mitt vässade luktsinne är en sorts gåva, något man borde kunna använda på ett konstruktivt sätt: Han skulle vilja börja använda mig för att leta tryffel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar