Som en fura

Inte stolt och rak. Utan fälld till marken.

Det har varit en tuff period. För tuff vissa dagar. Behandlingen följdes som vanligt av en 3-4 besvärliga dagar men efter det har det tidigare sakta brukat gå åt rätt håll. Nu gick det käpprakt ner. Den korta versionen är att jag den värsta dagen hyperventilerade och skakade. Florence fick ta mig till vårdcentralen för akuta blodprov och blodtryckskoll. Från onkologen ville man lägga in mig men hittade ingen sängplats. Blodproven var i o f s bra (!?)det var bara jag som var dålig. I ett par dagar bara låg jag. I fredags kunde jag ta mig ner i gillestugan, i går blev det en tur ut på altanen, ner på gräsmattan och bort till växthuset för att hämta en röd och god tomat och i kväll kunde jag långsamt ta en promenad runt kvarteret. Så det går åt rätt håll. Men det - och jag - går långsamt. Jag har svårt att se hur vitrockarna - om jag nu inte får en rekordsnabb återhämtning - ska kunna ge mig nästa dos om tio dar...

Fastän det mest har varit dimma och grått har ändå strimmor av ljus nått in: Aja kom med nya små matportioner, Pepet och hennes Arne levererade tidningar och väldoftande kräm för torr och fnasig hud, vänner hörde av sig på olika sätt (tack! har inte orkat svara än). Florence VAF:ade (Vård Av Fru) hela veckan och gav mig hundra nya skäl att hålla innerligt av honom. Som vanligt lagade han god och näringsrik mat under devisen Med Kalops Mot Kollaps. Så liggande i sängen fick jag i mig små portioner av bl a kalops och kåldolmar. Sussie Sprall (alt, rektor och caféinnehavare) slank förbi med rapporter från körens arbete med den kommande föreställningen. Jag kunde riktigt känna det hon beskrev. Glädjen i att ses och rulla upp ärmarna. Hur bra det lät och hur väl alla övat på sina stämmor. När sen Lars mailade bilder på mina medkorister vid första repan svepte känslan över mig. Inte ledsnad över att inte kunna vara med den här gången, utan den där kärleken. Vilka människor. Vilken kraft. Uddaföreställningen kommer att bli så fin.

Jag kunde ju inte delta i The Lunda Ladies Congress, men det kändes inte heller sorgligt - blev trots allt som en strimma ljus det också. Jag menar, jag lyckades ta mig ner i gillestugan men därifrån till Halmstad är steget långt. Och jag var ä n d å med. I tankarna skålade (i coca-cola fick det väl bli), skrålade och njöt jag i mina vänners sällskap.

En annan källa till glädje är att Sanne Nästanbarn gett sig iväg på sin första stora resa i dag. Malaysia, Indonesien och Filippinerna väntar. När jag blir liiiite starkare ska jag trösta, lugna och stötta hennes oroliga mamma. Men till Sanne sjunger jag (med lite darrig och otränad röst) ur den kommande föreställningen: Fly away, fly away, fly away! Och så citerar jag oss lundatjejer, som i reaktion mot den sedvanliga föräldrauppmaningen "Gör nu inget jag inte skulle ha gjort!" brukade vinka av varandra med hojtet: Gör nu ALLT jag skulle ha gjort.