Frid och fröjd !

Tulpaner från Vildingarnas Land (Malaysia, och mina favoritvildingar där) lämnades av en liten tomtenissa på vår förstutrapp dagen före julafton. Bilden gör dem inte rättvisa. De var MAFFIGA.

Den 23:e december fick jag min sista strålning. Hela strålningsperioden låg i november/december och sammanföll med de värsta vinterdagarna och -vägarna i kvinnaminne (mitt). Dagen före julafton var en av de tuffaste dagarna. Skyffel i bilen, liksom filt och varm choklad, långkalsonger på, dubbla mössor och vantar följde med för säkerhets skull. Men också den dagen gick det bra. Jag fastnade ingen stans. Lilljäntan följde med till sjukhuset och fick se hur det går till när sådana som jag behandlas.

Och sen hade jag behandlats färdigt! Det känns fortfarande, så här en vecka senare, lite overkligt. Jag som liksom varit fjättrad till lab och olika sjukhusavdelningar. Men det blir ju en del uppföljningsbesök och provtagningar framöver.

Nu var det i a f jul och här skulle det firas. T o m storsonen hade tagit sig hem från Spanien. Det gjorde mig mycket glad.



Och sen drällde det in nära och kära. När vi var som flest var vi 14 personer som alla sov i Mâcken. Folk kom från Göteborg, Stockholm och - som sagt var - Barcelona. För att inte tala om alla kära skåningar.

Jag hade skaffat förutsättningar för gemensamt musicerande under devisen ALLA BORDE HA EN UKKE, och julklapparna bestod alltså till stor del av små hawaiigitarrer. Det är lite svårt att spela de där stränginstrumenten med bibehållen värdighet, men vi lyckades jättebra. Jag var mycket nöjd med ukke-orkestern. Eftersom instrumenten var nya och strängarna otänjda tog det ett par dygn av ständig stämning (lilljäntan och storsonen fixade) innan det började låta hyfsat. Men då drog vi av flera gamla slagdängor på tre ackord.



Så här såg det ut under stämningsarbetet. Några ukkar skruvades det på medan andra fick vila. Det här är alltså inte alla...

Annars blev julen härligt normal. Trångt och stökigt, madrasser både här och där, Karl Bertil Johnssons jul på TV, traditionellt telefonsamtal med Svenne Byx, Skypesnack med Kuala Lumpur, massor av mat och så sällskapsspel. Precis som vanligt! Jag fick många fina hälsningar på sms och mail och vanliga julkort kom det ju också. På ett av dem hade Katräng Med Gäng skickat följande L´Oréalhälsning:

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR
(Because you´re worth it!)

Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig...?

Sedan lite drygt två veckor ligger jag dagligen på den här britsen


och blir bestrålad. Hittills har det varit väldigt lätt, jämförelsevis. Lite, lite ont ibland och så är jag trött emellanåt. Men eftersom jag fått två doser idag (en på morgonen och en på kvällen)har jag faktiskt gjort mer än hälften av mina sejourer i det högteknologiska rummet. Jag ligger där och andas som jag har lärt mig, med armarna upp längs med öronen och en sandsäck på händerna för att jag ska ligga helt still, och likadant varje gång...

Jag har dessutom börjat arbeta lite! I måndags gjorde jag min första fjärdedelsdag och fick börja dagen med möte i konstföreningen! Jättekul att prata konst igen. Sen var det väldigt roligt att vara tillbaka bland arbetskamraterna. Men utmattande. Jag stöp i säng.

... och Dina !

Jag glömde ju en av de viktigaste läsupplevelserna på sistone - Danis tips: DINAS BOK av Herbjörg Wassmo. Ett myckt annorlunda kvinnoporträtt. Starkt och omskakande.

Idag har jag fått min 5:e stråldos på SUS-UMAS. Det betyder att första veckan av 5 är avklarad. 20 % !

Läst och begrundat

Den 18 september skrev jag här på bloggen om lästa böcker. Det känns som en evighet sen. De hyfsat bra stunderna fortsatte jag ju att läsa och nu, när jag varit utan cellgifter i snart en månad, läser jag nästan lika mycket som vanligt. Dessa böcker har jag läst sedan sist:

EN LITEN HATTAFFÄR PÅ HÖRNET av Marita Conlon McKenna (jag hade börjat lästa den när jag "recenserade" senast). Njaeääää. Hoppa över den.

Två böcker som jag själv hoppat över (efter att ha påbörjat) är Marie Hermansons MANNEN UNDER TRAPPAN. Skrämde halvt slag på mig, vågade inte fortsätta (jag mådde nog riktigt cellgiftsdåligt också...). Hermanson är enl stoooor artikel i tidningen Spralls favorit. Jag måste fråga henne om jag ska våga fortsätta läsa nu när jag mår bättre...
....och SEKONDEN av Per Olov Enquist. Han är en av mina idoler. Och jag hade sparat boken med berättelsen om den fuskande släggkastaren som en tröstkaramell. Men det blev alldeles för svårt. Jag förstod verkligen inte de politiska aspekterna på idrotten som bokens jag avhandlar med östtyska vänner. Den får tas fram senare för att ges en chans till. ALLT ANNAT som P-O-E skrivit är ju bra!

DE OMÄNSKLIGA av Torbjörn Nilsson. Ruskigt bra. Med betoning på ruskigt. Den berättar den sanna historien om unga svenska karriärpolitiker och spindoctors som har ett eget regelverk och som verkar vara beredda att göra fel-fel saker. Själv kände jag: Tack och lov att mina ungar aldrig varit engagerade i något politisk ungdomsförbund! Och det är ju hemskt. En väckarklockebok. Behövs. Läs den!

För länge sen köpte jag på en biblioteksrensning Björn Fontanders FLYKTEN ÖVER KÖLEN. Jag visste väldigt lite om hur det varit med flyktingströmmen från Norge när tyskarna invaderade landet i april 1940, och tyckte jag behövde lära mig. Inte så roligt språk, kanske, och lite taffliga kapitelrubriker, men himla intressant. Om hur Sverige agerade, vilka kontakter som fanns med den norska exilregeringen i England, vilka grupper det var som flydde och om alla dem som förfrös kroppsdelar under den vanskliga vandringen över gränsen. Många förlorade faktiskt livet också. Bara i Jokkmokks landsfiskalsdistrikt räknade man till 26 döda flyktingar. Någon drunknad, någon skjuten, men de flesta ihjälfrusna. I den här boken får de som minns komma till tals.

Det var säkert 15 år sedan jag läste något av JOHN LE CARRÉ. Nu var det dags. Jag valde Den gode tolken. Och blev - precis som alltid med J-L-C - fängslad. Här handlar det om planer på militärkupp i Kongo. Jättespännande. Och med en vinkling som handlar om att ha fötterna i två kulturer. Klart läsvärd.

Till Frankrike hade jag tagit med Buthler&Öhrlunds MORD.net. Jag höll på att ge upp efter ett 50-tal sidor, språket är inget vidare. I bland tycker jag att det är så ojämnt att jag undrar om herrarna skrivit olika kapitel. Men historien vann i a f i längden. Ploten är jättespännande ( modell Främlingar-på-tåg-av Christie, som Florence så riktigt påpekade) och de sista 200 sidorna ville jag verkligen inte släppa boken.

KAJSA INGEMARSSON hade jag inte läst något av, när jag nu tog fram DEN RYSKE VÄNNEN. Hon kan hon, K-I! Det är hur bra som helst. En spionhistoria med en rätt desillusionerad medelålders svensk diplomat i centrum. Jag vill läsa mer av K-I!

Just nu befinner jag mig mitt i Keplers HYPNOTISÖREN. Den är också svår att lägga ifrån sig. Den följer med till strålningsenheten varje dag, där jag läser i väntrummet.

Stolleprov

Julmarknad i Ivla skulle det bli. Under ett år hade Aja och jag stickat och virkat och nu skulle härligheten finna avsättning. Framgångarna uteblev, kan man säga. Vi sålde mycket mindre än vad vi tänkt, men vi hade det trevligt. Vi hade fått en egen liten ståndplats i stallet (vad kan vara mer juligt?!) och runt om lös marshaller och luktade det granris och ätbara saker. Glögg lär det visst också ha funnits, men den missade jag - jag med mitt numera suveräna luktorgan!

I likadana mössor "torggummade" vi i a f, jag, Aja och Laura. Lauras föräldrar fanns där och Maggan som kom med jättefina kransar och mossa - vilket by the way höjde vår omsättning med 1/5... Maggan hade dessutom med sig pumpasoppa i termos som värmde gott. För det var ganska kallt. Och regnigt.


Minsta torggumman Laura i vårt hörn i stallet


En närbild av bordet visar de fina händerna som Ruter Dam och hennes "gunman" försett oss med. Dessutom står LG:s lykta där.


Ingången till stallet.


Aja talar för varan.

Marknaden höll öppet kl 14-18. Tjugo över 18 hade vi effektivt råddat undan och packat ner. Laura med familj hade gett sig av mot Götet och vi andra tog oss till vandrarhemmet i Södra Ljunga (rekommenderas, vi har bott där förut. Det är enkelt rent, snyggt och välfungerande. Varmt var det också i huset som är en gammal prästgård. Ligger bredvid museet över traktens son och gymnastikens fader: P H Ling.) På vandrarhemmet åt vi Ajas medhavda mat och sen gick vi och la oss vid 20-snåret. Utmattade. Florence sa inget (åtminstone inte högt) om ekonomiskt fiasko. Men jag tyckte att denne min chaufför, handyman, råddare och vantsherpa muttrade något om "stolleprov" innan han somnade...

Nästa morgon körde vi mot Skåne tidigt. Jag skulle hem för att få min första strålningsdos. Med oss från marknaden hade vi julkärve, rågmjöl, knäck (!), pralinvinst från chokladhjulet, fina Maggankransar och mossa. Och många, många vantar...

Å vilket party!

Lördagen innebar slutföreställning för kören. Framgången har varit total. 12 av 15 föreställningar har varit slutsålda. Resterande 3 välfyllda.

Jag anlände till scenen för sent för att kunna vara med om champagnen och presentöverlämningarna, men det låg en varm, matt känsla över scengården framför Huset. Många hade gråtit, alla var rosiga. Nu var det roliga över. Och nu ska Eva inte leda oss längre. Konstig tanke. Och därav alla rödkantade ögon.

Men straxt byttes stämningen till uppsluppen förväntan när vi alla drog iväg på charter (gul buss) till Vellinge. Det var bubblor på bussen, sång till busschauffören, trevliga reseledare och allmänt glatt.

Och så fortsatte kvällen. Karin med familj bjöd på fantastisk fest.K fyllde 50 och därför denna kombinerade avslutnings-/mittlivsfest. Själv hade jag inte varit på fest på 6 månader och njöt i fulla drag av att sitta där omgiven av alla dessa häftiga människor. Det blev franska chansoner med Kiki (stämning!), en fantastisk scandormaguide som ledde nyskriven hyllningssång och faktiskt en handfull halvnakna karlar (hur ska vi kunna ta tillvara DEN talangen i kören?!). Häftigast var dock när 50-åringen rev av en rårockig musikalisk livsbejakning - en sort hypermodern tuff-brud-i-lyxförpackning. Det kändes inspirerande och stimulerande också för oss som passerat 50 för ett bra tag sen...

Av älskad konstnärlig ledare fick vi sen en gruppbild att bära med oss genom livet. Det känns väldigt bra att vara med i det gänget kan jag säga: Eva, alla sjungande goingar, spelande dito, tidigare regissörer, Pippi, Ronja, Darwin, MJ och Hasseåtage bara för stt nämna några. Och sen fick vi Hängkorv. Isterband. Hemmagjord, kärleksstoppad, hängde den där i trädgården medan Erik Johanssons Kött- och Fläskaffär klingade soft i bakgrunden.

Florence hämtade mig vid 00.00. Vi skulle upp tidigt för att köra till julmarknad i Småland, ju! På vägen hemåt funderade jag inte alls över vad jag nu missade på festen som fortsatte i grandios stil. Dock grubblade jag lite över vad Arne Apotekare ropat (det var väldigt högljutt där inne) till mig under festen: Var ska Karin och hennes familj nu bo?!

Franska kort

Provence var härligt. Men kallt och fuktigt de första dagarna. SÄRSKILT det första stället vi bodde på, ett Chambre d´hôtes som erbjöd en alldeles fantastisk miljö - men väldigt lite värme. Inte riktigt sant, för när vi kom fram på kvällen efter att ha kört 5 timmar på Route Napoleon (gör inte det sena höstkvällar, välj enklare, rakare väg) hade värden dukat fram vår måltid (Table d´hôtes) i gårdens kök. Där brann brasan i den stoooora eldstaden och maten vi fick var jättegod. Och varm.



Men annars var det alltså väldigt kallt i den stora bondgården som egentligen från början varit en hel liten by, ett gytter av små murade hus. Hameau är det franska ordet, samma som Hamlet på engelska. Liten by.





Rummet var fint och utsikten härlig - inga hus alls kunde man se, kanske en rökpelare från en skorsten långt borta - och det var varmt och gott i sängen. Men annars, ni vet: Kakel eller klinkers på golven, stenväggar och så ett vettskrämt element som låter mer än det värmer. Nå, hur som helst vill jag gärna åka tillbaka någon gång när det är lite varmare.

Vår nästa anhalt var ett finare och varmare pang. Med en tillhörande restaurang som inte gick av för hackor. Mycket god mat blev det. Inget vin för min del - det smakar fortfarande inte. Vi besökte många små fina byar och städer och strövade runt där i min stilla konvalescenttakt. De sista dagarna kom värmen också. 20 grader i mitten på november är helt ok... Då kunde man äta och fika på uteserveringarna. Vi hann med Avignon och besök hos mina fd svärföräldrar på kusten. Sen åkte vi nöjda hem. Och jag blev inte sjuk under resan.